Per är en alkoholiserad uteliggare som bor i en övergiven tågtunnel i Stockholm. Hans enda vän är en annan uteliggare, Olli, som drömmer om att åka hem till Finland. En dag när de samlar tomburkar på central stjäl Olli en plånbok av en gammal man. Per räddar Olli ur situationen, men blir istället själv gripen av polis för stölden.

I den efterföljande häktningsförhandlingen drar åklagaren Karl det hela som ett rutinärende – ändå tills han tittar Per rakt i ögonen. Mannen som sitter mitt emot honom är hans bror, som han inte sett på 25 år. Alla trodde att han var död.

Efter en omvälvande händelse flyr Per rättvisan och sin bror. Han beger sig söderut för att hälsa på en gammal kärlek, som han heller inte träffat på 25 år. På vägen till Skåne träffar han 17-åriga Sara, som ska träffa en kille hon chattat med på nätet. Hon har rymt från sina föräldrar, eftersom de bråkar så mycket. Per slår motvilligt följe med henne.

Små mirakel och stora heter filmen, och hela storyn är faktiskt ett litet mirakel. Filmen visar upp något av ett drömsamhälle, där i stort sett alla är hjälpsamma och nästintill självuppoffrande. Alla vill hjälpa uteliggaren Per – en lastbilschaffis ger honom lift och pengar till mat, polisen tar pengarna ur sin kaffekassa för att köpa en bussbiljett till honom, en skoförsäljare tvättar hans fötter och säljer ett par skor till honom för halva priset – och så fortsätter det.

Att en och samma person får uppleva så många "små" mirakel under så kort tid känns något osannolikt, men det gör den här filmen till en riktig feelgood-rulle. Även om livet för Per och Sara inte bara är en dans på rosor, lämnar jag biosalongen med ett leende på läpparna. För det är ganska skönt att drömma om en lite vänligare värld med fler små mirakel.