Filmer som kretsar kring teateruppsättningar eller filminspelningar brukar i regel följa ett bekant mönster. Oftast luckras gränserna mellan verklighet och fiktion upp och huvudkaraktären dras successivt in i en icke-verklighet av antingen mardrömsk karaktär (som i ”Inland Empire” av David Lynch) eller i en som mer präglas av farsartad komik (som i Michael Winterbottoms ”Tristram Shandy”).

I ”Skådespelerskor” väljer man ingen av dessa vägar, möjligtvis hamnar man i slutändan någonstans i mitten. Detta trots att en del drömlika sekvenser varvas med repetitionsarbetet i filmen och trots att huvudkaraktären Marcelinne gradvis förefaller tappa förståndet. Det blir inte den film man tror att det ska bli, den som vill säga något om konst kontra verklighet, om fantasis kraft. Problemet är att det heller aldrig framgår vad den vill berätta om.

Ibland får jag känslan att Valeria Bruni Tedeschi skrivit manus över en flaska rödvin och i bristande tålamod helt enkelt sagt att ”det här duger”, varpå hon sedan rullat igång med filmandet både i egenskap av både huvudrollsinnehavare och regissör. Två roller som hon för övrigt sköter med bravur, även om hennes Marcelinne efter en stund blir lika jobbig att uthärda för oss i biosalongen som hon blir för sina medarbetare i ensemblen (tänk en fransk Ally McBeal-psykos med ett enormt och skört ego). Det fungerar ändå, man vill se var det slutar för henne.

Att historien aldrig riktigt väljer riktning blir däremot svårare att svälja. Här finns så många vägar för både manus och huvudkaraktär att ta; du har en sociopatisk regissör med ambivalent sexuell läggning som uppenbarligen vill ligga med dig. Här finns en undergrävd konflikt med gammal väninna från scenskolan som har fått ge upp karriären men istället skaffat barn och äktenskap. Ett våldsdåd som i de flesta andra filmer hade ställt allt på ända (och en reaktion på det som krossar mycket av trovärdigheten). Vidare en ung, manlig skådespelarhunk som sänder otydliga kärlekssignaler. Med mera.

Många spår presenteras, få utforskas. Istället tuffar allt på utan att dras till sin spets och utan att någonsin göra riktigt ont. Även om det då och då är både småroligt och sensuellt vackert.

I verkligheten fick Valeria Bruni Tedeschi sparken från samma pjäs som porträtteras i filmen. Man får försöka göra kopplingar där i stället, ”Skådespelerskor” förblir en luddig men trivsam bagatell någonstans långt bort i Woody Allens bakvatten.