Filmen börjar starkt genom att dissa sin egen publik; varför gå och se något på bio som du kan se gratis på tv? Sucker! Det sätter tonen för filmen och de klassiska Simpsonsskämten duggar tätt, liksom smarta referenser till kändisar och aktuella samhällsfenomen.

Sjön i Springfield håller på att förgiftas och den alltid lika engagerade Lisa Simpson lyckas få det slumrande samhället att göra något åt saken. Men givetvis kommer Homer och förstör allt genom att dumpa spillet från sin nyinförskaffade gris i sjön. Denna gång får han inte bara möta sin familjs besvikelse; hela Springfield är ute efter honom. Desto värre blir det när USA:s regering bestämmer sig för att sätta en stor kupol över hela Springfield. Katastrofen är ett faktum.

Storyn är enkel, men som seriens skapare Matt Groening själv sa till Newsweek; “Jag kan inte föreställa mig att folk tittar i tidningen och tänker: ‘Jag ska titta på Simpsons för att jag gillar historien.’ Man tittar för att se vad som händer.”

Filmen känns som ett specialavsnitt, såsom de kring Halloween. Ungefär lika bra och lika långt från det förväntade, som dessa brukar vara – på gott och ont. Jag saknar de klassiska sitta-framför-soffan-episoderna och hade hellre sett familjen Simpson möta alla sköna karaktärer än att de beger sig ut på sitt livs äventyr. Det är något med den krassa vardag de lever i som jag tror lockat en så stor publik. Ett guldkorn i “Simpsons – Filmen” är den underliggande samhällskritiken. Liksom serien lyckas den visa hur individualism och egoism präglar vårt samhälle, samt vår oförmåga att bry oss om de problem som pågår här och nu.

Att göra en film utav en tv-serie är aldrig lätt och sällan blir det lika bra som serien. Det finns en anledning till att en del tv-serier blir 30 minuter snarare än en timma, men kanske är det också för att det visas på tv. “Simpsons – Filmen” håller för 87 minuter – på bio.