Rose (Radha Mitchell) beslutar sig för att åka till staden med dottern, i ett försök att bota henne från mardrömmarna. De får en nyfiken MC-poliskvinna på halsen, kör i full fart in i det asktäckta Silent Hill och krockar. När mamman kvicknar till är Sharon borta, och hon börjar förtvivlat (och ganska irrationellt) att utforska staden i jakt på dottern. Snutkvinnan hänger på, eftersom vägen självfallet rasat samman och de är fast i staden. Snart inser de att de måste samarbeta för att klara sig mot mörkrets makter. För då och då ljuder en siren som varnar om allt inom kort blir kolsvart, och då dyker en hel del otäcka varelser upp som bara verkar vara ute efter att döda.

Det är också då som specialeffektsfolket fått flippa ut totalt. Här har de varken sparat på pengar eller datorkraft, och allt är supersnyggt gjort. Det är nästan så att man sitter och hoppas på att sirenen ska börja tjuta igen så att man kan få se fler läskigheter. Tänker man på att Silent Hill bygger på ett tv-spel så känns den helt okej. Jag tycker att de har fångat problemlösarstilen och otäckheten rätt bra, och allt blir lagom mystiskt. Man vill att Rose ska komma vidare och hitta fler ledtrådar. För det är klart att man undrar vad det är för hemska saker som har skett där för omkring 30 år sedan som myndigheterna verkar vilja få folk att glömma. Upplösningen är inte precis den man kunde vänta sig, och det är härligt när man bjuds på sådana här överraskningar i en film.

Det som sker mellan de mörka scenerna är också sevärt. Det känns som en annan film då, när ledtrådar ska följas och pappa Christopher (Sean Bean), med hjälp av en något skum småstadspolis, letar efter de försvunna tjejerna i och utanför området. Bean passar bra som frustrerad pappa och det var bra att de fick en stor skådespelare till den rollen. Det, i kombination med att allt är så snyggt filmat, gör helheten stabil och får mig att rekommendera filmen för er som är sugna på lite otäckheter i biomörkret.

Till en början tänkte jag att det skulle vara spännande att hitta en sådan här bortglömd stad och springa runt med kameran och utforska den. Men efter filmens slut ångrade jag mig. Jag sätter aldrig min fot i en spökstad. Åtminstone inte såvida det plötsligt inte dyker upp en blond och tuff MC-poliskvinna i skinnbrallor och gör mig sällskap.