I den tredje filmen om Shrek väntas det barn och en ny kung i landet långt långt borta. Shrek vill för allt i världen inte överta kronan och ger sig alltså iväg för att hitta den andre, alternative tronföljaren Arthur. Medan Shrek är ute och reser smider dock den elake Drömprinsen planer på att ta över landet, och får då med sig en mängd elaka karaktärer från andra sagor genom att lova dem att denna gång är det de som ska få vara ”lyckliga i alla sina dagar”.

Detta är inledningen till ett småmysigt äventyr för både gamla och unga, som vanligt innehållande mängder av referenser till både modern popkultur och gamla sagor. Handlingen är förutsägbar och man vet redan i filmens mitt att Arthur (som visar sig vara skolans hackkyckling) kommer finna sitt mod, att Shrek kommer inse att han trots allt vill ha en massa små träsktrollsbebisar och att de elaka sagofigurerna kommer förstå att de inte behöver vara onda.

Detta är dock inte det egentliga problemet i filmen utan snarare att det känns som om hela konceptet börjat gå på tomgång. Skämten blir ofta för överdrivna eller smaklösa. Visst småler man en del och då och då glimmar det till men för det mesta känns det som om filmbolaget bara spottat ur sig ytterligare en film för att krama mer pengar ur dem som kanske ser Shrek som en garanti för en bra animerad film. Jag såg dessutom versionen med svenskt tal vilket inte gjorde det hela bättre. Kanske hade Eddie Murphy som åsnan kunnat rädda något.

Det känns tråkigt att inte kunna rekommendera den här filmen då jag är väldigt förtjust i de tidigare Shrek-filmerna, men mitt råd är verkligen att se om dessa snarare än att slösa pengar och tid på den nya.