”Många amerikaner är besatta av vapen, bröst och våld”, säger medproducenten Don Murphy i pressmaterialet. I Shoot ’Em Up finns det med råge. Filmen är en slags ”arbetarversion” av James Bond-filmerna, men Smith är agent 007:s motsats. Han lever ensam i en slags underdogsposition, bor i en rivningsfastighet, litar bara till sig själv, men är en skicklig skytt. Han äter råa morötter på löpande band, eftersom han hört att de ger god syn. Till skillnad från lyxliraren James Bond, så äger Mr Smith ingenting, men klarar sig ändå ur alla knipor.

Clive Owen påminner något om den unge Sean Connery, den sexige, smarte alfahannen, men han är också gåtfull och lite grubblande. Man vet aldrig vad han tänker och känner. Han exploderar visserligen i aggressivitet ibland, men ilskan drabbar bara skurkarna. Mot kvinnor och barn är han omtänksam och beskyddande. Damerna belönar honom med sex och tillit. Den vackra, italienska skådespelaren Monica Bellucci spelar den goda horan Donna, som blir hans följeslagare. ”Ägg ska inte dansa med stenar”, är hennes djupaste replik.

Tempot är rasande snabbt, fotot skickligt, situationerna tilltrasslade och manuset krystat roligt. Filmen roar säkert actionsugna, men räcker inte för mig. Berättelsen är ensidig och förutsägbar. Actionscenerna är visserligen välfilmade och duktigt gjorda, men Smith är obegriplig som karaktär och övriga roller hårdragna, filmiska arketyper. Storyn är underordnad våldet. Avsikten är att skjuta bovar och pippa snygga brudar. Och slåss för rättvisa och heder, förstås.

”Syftet med filmen är underhållning och riktar sig till actionpubliken”, säger regissören och manusförfattaren Michael Davis. Och actionfilmen har sina egna regler. Man vet hur det går. Bovarna är korkade och faller på egna grepp. De har inget människovärde, utan är bara måltavlor för Smiths välriktade skjutvapen. Slutstriden står på klassiskt vis mellan hjälten Smith och ärkeskurken Hertz (Paul Giamatti) och finalen blir som väntat. En smågalen film om, egentligen, ingenting.