Beroenden kan uppstå när något fattas i livet, det kan vara brist på kärlek, uppskattning eller en meningsfull tillvaro. För Brandon (Michael Fassbender), som är i 30-årsåldern, saknas få materiella saker. Han har en tjusig lägenhet på Manhattans West Side, ett jobb han är framgångsrik inom och en chef som verkar älska honom. Dessutom har han en dragningskraft på kvinnor som han utnyttjar till fullo.

Brandon lever till synes en enkel och kall tillvaro där sex och porr upptar den större delen av hans liv, både hemma, på jobbet, i tunnelbanan, ja överallt där jakten efter sex verkar ta över det mesta.

Orsaken till Brandons livsstil får vi aldrig reda på i “Shame” men en något krånglig barndom verkar vara bakomliggande och allt ställs på sin spets när Brandons syster Sissy plötsligt dyker upp i hans liv igen. Sissy står för verkligheten, en verklighet som Brandon förtvivlat försöker penetrera bort genom otaliga sexuella möten.

Det här är regissören Steve McQueens andra film efter kritikerrosade “Hunger” (2008). Även där spelade Michael Fassbender huvudrollen, för vilken han blev mycket uppmärksammad. I “Shame” är han inte lika karismatisk eller tilldragande och valet av huvudkaraktär får mig ibland att undra hur i hela fridens namn han lyckas få alla kvinnor på fall. Men smaken är ju som baken och i vissa fall så handlar det om ett regelrätt köp, Shame:s hjälte drar sig inte för att betala för sig.

Filmen utspelar sig i ett grått New York där Meatpacking District och The Standard Hotel är inramande kulisser men staden tillför inte så mycket mer än så, det är mest en vagga där Brandon försöker att klara sig igenom dagen och fylla sitt tomrum genom sitt sexberoende. Det är inte en upplyftande historia och jag blir besvärad över den tomma jakten på närhet och enkelheten hos människorna där sex är något förgängligt. Till skillnad från Brandon så är Sissy dramatiken och lidelsen, någon som använder sin sexualitet för att komma nära men som också lider av den kärlekslösa aktens meningslöshet.

Filmens kommentar är alltså det typiska samhällsnormativa sättet, hur man ser det manliga respektive kvinnliga synsättet på sex och närhet genom mannen, som på ett nästan tvångsmässigt sätt sätter på allt som han kan utan att känna skuld eller ånger. Kvinnan däremot är skör, naken och utsatt inför sina behov och i viss mån även ett offer.

Trots att Brandon är självisk och beter sig på ett sätt som kan kännas upprörande så lyckas McQueen skapa ett intresse för honom och få publiken på hans sida. Man börjar tycka synd om honom vilket gör att filmen växer även efter att den är över och även om jag inte älskar “Shame” så är den klart sevärd. Och den stora frågan är om Brandon lär sig något av sin dekadens.