Carrie och resten av gänget dras med triviala problem när de nu har gift sig och bildat familj, åtminstone merparten av dem. 52-åriga Samantha är undantaget som fortfarande beter sig som en 25-årig sextokig kvinna klockan fem i tre en lördagsnatt. Osannolikt och lagom långsökt erbjuds Samantha en “all-expenses-paid” semester till Abu Dhabi, och självklart tar hon med sig sina bästa tjejkompisar. Vad som följer är nära två timmar av överdådig glamor och postkoloniala stereotypifieringar av “eftersatta” muslimska samhällens syn på sex.

Kvinnorna får tid att reflektera över sina nuvarande liv och över sin framtid samtidigt som de ställs för stora prövningar från deras förflutna. Det som sägs vara “det nya Mellanöstern” framställs som “det gamla Mellanöstern” – ett überkonservativt och könssegregerat samhälle där gammalt möter nytt. Vi får i all hast bekanta oss med modeintresserade kvinnor bakom slöjor, exotiseringen av en niqab-klädd kvinna äta pommes frites och en konservativ man som gör Samanthas “lössläppta” liv en aning svårare.

Filmen känns spretig och en aning ostrukturerad då den touchar lätt på många ämnen. Men framförallt är den fylld av “exotiska” äventyr som säkert var grymt roligt att spela in men som bara är ett överdådigt och intetsägande frosseri i lyx och “exotism” för oss åskådare.

Vad hände med idén att göra tv-seriebaserade långfilmer till bättre varianter av ett vanligt avsnitt, att få friheten att utforska det inte tv-mediet tillåter eller rymmer? “Sex and the City 2” är varken bättre än ett genomsnittligt avsnitt av tv-serien eller mer explorativ. Den är dyrare och bra mycket längre, men allt som sägs har redan blivit sagt förut, om inte i serien så i oräkneligt antal andra “chick flicks”.
Jag har svårt att se att någon annan än den mest inbitna SATC-fanatikern njuta av denna nästan två och en halv timmar långa film.

Hoppas denna framgångsrika franchise får sitt slut här, för ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga skötare på ålderdomshemmet i Aruba, eller?