Visst är det ett bra manus. Daniel Fridell (som skrivit tillsammans med Grace Maharaj-Eriksson) borde kanske ägna sig mer åt att skriva. Men det kommer liksom inte ut lika bra på filmduken. Det är inte dåligt men det är inte heller bra, framför allt saknar filmen något i genomförandet – man tappar känslan av film titt som tätt, ibland är det bra som när filmen känns dokumentär eller dokumenterande, då ökar realismen och filmens svåra frågeställningar ställs på sin spets. I andra fall blir det taffligt och det känns att det är amatörer i rollerna som inte fått tillräckligt driven regi. Kanske saknades omtagningar att klippa med?

Filmen handlar om en ung tjej som hamnar i totalt kaos efter en våldtäkt (filmens starkaste scen, som faktiskt inte går att titta på och knappt lyssna på, jag får uppfattningen att det är meningen att man inte ska klara av att se den vilket nog är bra). Hon tvingas brottas med en känsla av skam och en maktlöshet inför konsekvenserna av en anmälan, och beter sig alltmer destruktivt innan hon kommer fram till något som kanske är en lösning.

Jag tänkte jag skulle skriva att filmen är bra men att produktionen är bristfällig, men att den ändå är sevärd. För det är den verkligen, och den är jätteviktig. Det är bara synd på en så bra story att genomförandet saknar så mycket. Och jag tänkte ge den tummen upp tills jag insåg att historien är till förvirring lik Fjorton suger, som är en alldeles ypperlig långfilmsdebut på samma tema. Jag kan inte låta bli att undra om de sett filmen. Visst, det behövs fler filmer på temat men det är alldeles för mycket som stämmer.

Det sagt, och med tummen ner – gå och se filmen ändå!