Det var länge sedan jag såg en gedigen svensk film. Kan inte ens komma ihåg någon på rak arm. Senaste tiden har svenska filmer varit helt ok, sådär eller riktiga lågvattenmärken. Men nu har det hänt – Kay Pollaks första långfilm på 18 år är det som vi har väntat på.

Vi möter mästerdirigenten Daniel under ett intensivt ögonblick av en konsert. Följer minnesfragment från hans uppväxt någonstans i Norrland. Tillbaka till konserten – Daniel ska ta emot publikens jubel. Han kollapsar. Läkarna konstaterar att han omedelbart måste ta ett långt avbrott från sin internationella karriär. Han återvänder till sin barndoms by, som han inte har besökt på mycket länge. Daniel köper den gamla folkskolan och flyttar in.

Där möter han ortsbefolkningen, som är över imponerade att den internationella dirigenten har valt sig att dra sig tillbaka just till deras lilla by. Ingen anar att han växt upp där, eftersom har ett nytt efternamn. De vill att han ska komma och lyssna på den lilla kyrkokören, och kanske ge några goda råd till dem. Daniel tvekar först, men kommer ändå till församlingshuset på ett besök. Det dröjer inte länge för än han har fått anställning som kantor och börjar öva med kören. De blir snabbt bättre och bättre och får en allt större publik. Framgångarna ses inte med blida ögon av alla. Prästen känner sig undanskuffad, både av församlingen och av hustrun, som medverkar i kören.

Snart möter Daniel kärleken, fast han inte vet om det. Eller inte vågar säga det, varken till sig själv eller till den han älskar. Lena arbetar i lanthandeln och är även hon medlem i kören. Av vissa ses hon som byns sköka, eftersom hon byter pojkvän då och då. Daniel och Lena lär känna varandra så sakteliga, men den store dirigenten har mycket svårt för att uttrycka några som helst känslor, när det inte handlar om musik. Lena däremot visar alla sina känslor, och verkar inte var rädd för något. Hon står alltid upp, även när andra människor är rent av elaka mot henne.

Både Daniel och Lena gestaltas utomordentligt av Michael Nyquist och Frida Hallgren. Nyquist gör här en mycket annorlunda rollprestation jämfört med många av hans tidigare filmer. Den lågmälde, tillbakadragne dirigenten är långt ifrån det vi har sett i filmer som "Hem ljuva hem" eller "Tillsammans". Frida Hallgren kommer definitivt att bli en av landets mest efterfrågade skådespelerskor efter denna film. Redan i januari är hon aktuell igen i Kjell Sundvalls "Vinnare och förlorare".

Kay Pollak visar med "Så som i Himmelen" att han är en filmregissör att räkna med, det långa avbrottet sedan "Älska mig" 1986 till trots. Eller kanske är det just därför som han har lycktas så väl med denna film – han har stått utanför filmbranschen så länge att han kunde komma tillbaka med helt nya ögon för detta medium. För detta är bra film, riktigt bra.