Eva (Doroteea Petre) är en upprorisk 17-åring, som bor med sina föräldrar och 7-årige bror Lalalilu (Timotei Duma) i Bukarest. Eva är kär i skolkamraten Alexander (Ionut Becheru), som råkar slå sönder en staty av Ceausescu. Hon tar på sig skulden och blir förflyttad till en yrkesskola, där hon möter Andrei (Cristian Vararu). De båda bestämmer sig för att simma över Donau, till friheten. Lillebror Lalalilu blir förtvivlad över sin älskade systers rymning och försöker ta sitt liv. När han misslyckas bestämmer han sig för att störta statschefen Ceausescu.

Filmens berättelse är inspirerad av regissören Catalin Mitulescus egen barndom och uppväxt i det kommunistiska samhället. Människor och miljöer är förbluffande naturalistiska och gestalterna enastående skickligt spelade av amatörer, statister och några skådespelare. Det är en tragisk komedi. Man skrattar ofta, men känner också oro för karaktärernas liv, som ständigt hotas av säkerhetspolis, razzior och repressalier. ”Vi är grannar, vi måste hjälpa varandra.” Och det gör man, trots deras torftiga tillvaro. Samtalstonen är visserligen hård. Uppfostran och skolandan är präglad av det fascistiska system de lever i.

Mitulescus lyckas på ett imponerande sätt låta stor politisk speglas i ”små” människornas liv. Förtrycket gör folk finurliga för att överleva och hålla livsglädjen uppe. Tempot är högt. Bildväxlingen är snabb mellan barnkammarens småbekymmer och gränsvakternas reptilsnabba hämndaktion. Filmkameran är ofta rörlig, typ dogma, vilket höjer närvarokänslan. Det är aldrig tråkigt. Man undrar hela tiden hur det ska gå. Flera scener kan tyckas onödiga för berättelsen, men kompletterar ändå skildringen av livet i förstadens misär och mustiga folkliv.

Biografen Zita i Stockholm har rumänska filmdagar 23-26 augusti och inleder med ovannämnda film. Rumänien har på några år lyckats placera de viktigaste titlarna på internationella filmfestivaler. Doroteea Petre fick pris som bästa skådespelerska för sin roll i filmen i Cannes 2006. Guldpalmen gick 2007 till rumänen Christian Mungius film ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”.

De finns en friskhet och naturlighet i nutida rumänsk film, som gör att vår stjärnkult och populärfilm kan kännas platt och artificiell. Men vi behöver sagorna, fiktionen, absolut. Men när jag tar del av film, som skapats i de forna öststaterna, Asien eller i mellanöstern, utifrån andra referenser och erfarenheter än västvärldens ofta kommersiella och hårt skruvade effektsökeri, så inser jag att filmupplevelsen blir så oerhört mycket större när ”riktiga” människor och deras liv skildras i ”riktiga” miljöer. Oförfalskat, osminkat, brutalt naket och närvarande. Det känns skönt i själen, långt efteråt.