Ridley Scott är en ojämn regissör. Samtidigt som han imponerat med filmer som “Blade Runner”, “Thelma & Louise” och “G.I. Jane” så har han även gjort magplask som “A good year”, “White Squall” och “G.I. Jane”. Oftast kompetent, ibland tråkig. Fem filmer med Russell Crowe har det blivit, utav vilka “Gladiator” och “American gangster” tillhör mina egna favoriter.

Den senaste i raden avhandlar legenden om Robin Hood. Mannen med kåpan, som tar från de rika och ger till de fattiga, som aldrig bangar en fight, älskar vildmarksliv och helstekt vildsvin. Fräscht? Inte speciellt. Och det hjälper liksom inte att man valt att berätta historien om hur legenden uppkom istället för samma historia som redan berättats. Även om detta är aningens innovativt så saknas likaledes framhållning inom action och karaktärsavdelningarna. Russell Crowes Robin Hood är helt enkelt inte speciellt charmig. Man förstår inte vad som är så lockande med honom. Dessutom så har Crowes röstregister sänkts ett antal oktaver vilket gör att man knappt hör vad han säger. Bara en liten parentes...

Russell Crowe har gjort två minnesvärda uttalanden i samband med premiären av Robin Hood. I det ena kommenterar han Kevin Costners version som en Bon Jovi video. I det andra sågar han en tidig manusversion – av Scotts film – som ett avsnitt av CSI. Tänk om Robin Hood blivit som en mix av dessa båda, vilken fantastisk film det hade blivit! Istället bjuds vi på många långa minuter där män i skägg och löjliga kläder snackar teatraliskt om krig och heder. Ibland blir de fulla och då skall det dansas och sjungas, skojas och busas. Kvinnorna syns hägra i bakgrunden med stora bröst och märkligt dumma anleten, tror att de skall föreställa förföriska. Det gör de inte.

Robin Hood 2010 håller inte. Trots ett par skarpa skurkporträtt (Oscar Isaak som Prins John är inte helt fel), snygga bilder och en Cate Blanchett med skinn på näsan så missar man tavlan med råge. Kanske borde Ridley ha överlåtit denna till brorsan Tony?