Den epilepsi Michaela lider av, som förut kunde kontrolleras med mediciner, får ny glöd i den nya miljön och hon drabbas av svåra vanföreställningar. Trots inrådan om att söka psykiatrisk hjälp vänder hon sig istället till kyrkan, för anfallen verkar komma varje gång hon slår sig ner för att be till Gud. Prästen tycker till en början att det är struntprat, men konstaterar till slut något motvilligt att Michaela måste vara besatt av en demon som måste drivas ut till varje pris.

Berättelsen bygger på den sanna historien om Annelise Michel som dog av svält efter en exorcism i Tyskland 1976. Känns det bekant så kanske det beror på att det 2005 gjordes en film om det här fallet, där Laura Linney spelade huvudrollen (Besatt – the exorsism of Emily Rose). Requiem är dock mer trogen verkligheten, och att slå stjärnskottet Sandra Hüllers Silverbjörnsbelönta rolltolkning är svårt. Hon gör oerhört bra ifrån sig i sin intensiva tolkning av stackars Michaela, som slits mellan familj, tro och sjukdom.

Den dokumentära stilen som fås av filmning med handhållen kamera och lite tafatta inzoomningar gör också mycket för att den där närvarokänslan ska infinna sig. Den gamle prästen i filmen påminner en aning om Max von Sydow i Exorcisten, men som tur är vrider Michaela aldrig huvudet 360 grader och skriker ut en massa svordomar. De kalla kårarna kommer istället krypande längs ryggraden på en så fort Michaela får en antydan till epilepsianfall, det känns så äkta. Än en gång är det bevisat att det inte är nödvändigt med upptrissande musik för att öka skrämseleffekten, och än en gång ser vi att tyskarna kan konsten att göra bra filmer.