Twilight-stjärnan Robert Pattinson, som här gör huvudrollen Tyler, är killen som tjusat flickhjärtan världen över. Jag tror knappast att det är hans skådespelartalang som kommer locka biopubliken till denna rulle heller. Det räcker med den svårmodiga blicken à la James Dean…

Men jag stör mig inte på, vilket vissa andra recensenter gjort, att han visar tydligt exakt hur attraktiv han tycker att han är. Jag stör mig inte heller på att vissa partier i filmen saknar trovärdighet och inte heller ger jag mig hän åt romansen med Ally (Emilie de Ravin från “Lost”). Det är istället ungdomarnas relation med sina respektive fäder som intresserar mig och som driver handlingen framåt.

Både Charles (Pierce Brosnan) och Neil (Chris Cooper) är märkta av en sorg som gör dem svåra att leva med. Neil har blivit överbeskyddande och för Ally betyder det att hon måste leva i nuet. Hon äter efterrätten först, för tänk om hon dör under varmrätten? Charles å sin sida har distanserat sig från sina barn och Tyler är besviken på att han aldrig håller vad han lovar. Eller som Tylers lillgamla 11-åriga lillasyster uttrycker det; han älskar nog mig men tycker inte om att umgås med mig.

För Tyler är livet meningslöst. Han går i skolan men är bara en åhörare. Han jobbar i en bokhandel men har inga framtidsplaner. Han har meningslöst sex och ger sig in i bråk som inte har med honom att göra. Samtidigt älskar han poesi och grekisk mytologi. Det ligger ett sorgset skimmer över hela hans existens. En existens där man inte vågar drömma. Samtidigt kämpar han för faderns uppmärksamhet. Och förälskar sig i Ally, dotter till polisen som han käftade emot...

Så vad blir betyget? Även om filmen bitvis är tänkvärd imponerar varken dialog eller handling speciellt mycket. Men visst lyckas den få in några känslomässiga smockor och jag är övertygad om att jag skulle uppskattat “Remember me” mer om jag varit 18 år. En helt ok ungdomsfilm alltså.