Det finns en scen i Ray där Jamie Foxx i rollen som Ray Charles sitter vid sitt instrument och spelar och sjunger medan solljuset sipprar in genom fönstret bakom honom. Det är oerhört snyggt fotat, men inte bara vackert utan så totalt övertygande att man får påminna sig själv om att det faktiskt är Foxx bakom de mörka solglasögonen. Det här är en roll som kommer förknippas med honom en lång tid framöver. Foxx porträtt av musiklegenden Ray Charles lyfter en bra film till ännu högre höjder.

Filmen fokuserar på första halvan av Ray Charles liv. Vi får följa hans uppgång från pianist i ett okänt jazzband till världsberömd artist. Som så ofta i filmer om stora män (för det är tyvärr oftast män som porträtteras) så blir resultatet lite av en hyllning. Visst får vi ta del av brister hos Charles, heroinberoende och otrohet framförallt, men det är ändå ett överlag positivt porträtt av en stark människa som plågas av minnen och skuldkänslor från barndomen. Just det senare elementet känns igen från flera liknande biografifilmer – det finns till exempel med i både Alexander och The Aviator. Hur kommer det sig att amerikaner kör på detta den förutsägbaraste av Freudianska förklaringar – att det är modern som ligger bakom mannens handlingar senare i livet?

Förutom detta så är Ray en fascinerande film. Den ger en bra inblick i en av vår tids största musikartister och visar övertygande vad som gjorde honom så anmärkningsvärd – och det handlar inte om bristen på syn. Strukturen är bra – man fokuserar inte för länge på någon enskild period i Charles liv, och det blir aldrig långtråkigt. Man har lyckats nå en bra balans mellan musik (oftast i form av konserter) och övrig handlig.

Filmen påminner en del om Oliver Stones The Doors vilket är ett bra betyg. De delar också en brist; att det som presenteras på bioduken är sånt som redan är självklar kunskap för fansen av respektive artist. Det bjuds egentligen inte på några intressanta smådetaljer eller nyheter här, men det kanske man inte kan förvänta sig av en stor Hollywoodfilm heller. Precis som The Doors så är Ray en utmärkt introduktion till musiken den tar upp.

Min recension måste ändå sluta där den börjar – vid spelet. Birollerna är bra och skådespelet är konsekvent bra och övertygande, men det är Jamie Foxx som stjäl varenda scen han är med i. Regissören Taylor Hackford har haft den här filmen som drömprojekt i flera år – han skulle inte kunna ha hoppats på en bättre huvudrollsinnehavare.