Kym (Anne Hathaway) släpps ut från rehab en helg för att medverka på sin äldre systers bröllop. Det blir allt annat än okomplicerat, för naturligtvis finns det otaliga demoner från det förflutna att göra upp med i föräldrahemmet.

Redan i de första scenerna, när Kym återigen bekantar sig med huset till tonerna av en sorgsen fiol, märks hennes delvis självvalda utanförskap. Ett lysande exempel på det är när hon passerar två bröllopsgäster som sitter vid matsalsbordet och en av dem ursäktar sin förvirring gentemot den andre med att säga ”Förlåt, jag trodde jag såg ett spöke”.
Och ungefär som ett spöke går Kym genom handlingen. Till hennes förtret är det ingen som litar på henne längre, hon har svikit dem alltför många gånger. Själv har hon svårt att förlåta både sig själv och dem på samma gång.

Alla känslor som först mest bubblar under ytan leder snart till konfrontationer, pinsamma scener och stor dramatik. Som biobesökare sitter man som på nålar, vad ska Kym hitta på härnäst? Speciellt rörande och intressant är filmens systertematik. Den där välbekanta svartsjukan avhandlas på ett pricksäkert sätt.

Hathaway, främst känd från filmen ”Djävulen bär Prada” (2006) gör ett strålande jobb som den desillusionerade och kedjerökande Kym, även Rosemarie DeWitt som spelar hennes syster Rachel imponerar.
Det här är ingen feelgood, men väl en film som engagerar. Största invändningen är att det bitvis blir lite segt, som i den utdragna scenen när bröllopstalen repeteras. Ni som gillade Nicole Kidman-dramat ”Margot at the wedding” kommer att älska den här filmen.