Catherine gav upp sina matematikstudier för att kunna ta hand om sin labila pappa Robert, som redan i sin ungdom var ett stort matematikgeni. I samma veva som pappan dör blir hon närmare bekant med en av pappans tidigare studenter, Hal, som går igenom Roberts anteckningsböcker i jakten på ett bevis för en stor upptäckt. Dessutom kommer Catherines syster till begravningen och börjar planera för hennes framtid. Nu måste hon börja ta tag i sitt eget liv och ta reda på hur mycket av pappans galenskap eller genialitet som gått i arv till henne själv. Till detta kan inga matematiska regler tillämpas.

Den osminkade Gwyneth Paltrow är helt fantastisk i rollen som den intelligenta Catherine. Hon övertygar både som smart student och lite halvlabil dotter. Hon är verkligen ett med karaktären, men så har hon ju också spelat Catherine en gång tidigare, i teateruppsättningen av Proof, också då under John Maddens regi. Jake Gyllenhaal, som Hal, och Anthony Hopkins, som pappan, gör också bra ifrån sig, men hamnar ändå lite i skymundan. Hope Davis, som spelar systern, gör ett bra jobb med sin irriterande karaktär och blir en härligt bitsk kontrast till Catherine. Det som dock inte övertygar helt är Catherines och Hals förhållande, eller snarare Gwyneths och Jakes förhållande, det är något som inte klickar riktigt.

Proof handlar, som titeln avslöjar, om bevis och jakten på dessa, där matematikens värld med logiska regler ställs mot vardagens liv med mer subjektiva och flytande regler. Hur bevisar man sin kärlek till någon? Filmen har ett otroligt bra manus och dialog som ofta leder till skratt och småleenden mitt i de djupa samtalen om livet.

Det är en sympatisk film som jag framför allt tycker man ska gå och se för Gwyneth Paltrow. Man behöver inte vara tycka om matematik för att gilla den här filmen. Jag tror att alla kan känna igen sig i den och kanske kan den få oss att tänka till en extra gång, nästa gång vi försöker bevisa något.