Det finns inte en bildruta, en replik, en karaktär, ett penseldrag i “Prinsessan och Grodan” som inte genomsyras av Disneys konservativa värderingar. Visserligen kan jag tycka det är kul att Disney, efter några mer och mindre lyckade projekt, återanvänder den animationsteknik de startade med. Att sedan de båda huvudpersonerna är svarta är såklart ett framsteg för bolaget som tidigare producerat filmer som Snövit och “The Ugly Duckling”. Men att filmen helt utelämnar någon slags beskrivning av hur det var att leva i södra USA under (vad jag tror ska föreställa) 1920-talet är förstås förskräckligt. Och att huvudkaraktären dessutom vill starta eget gör ju inte historien lättare att ta till sig. Om jag minns korrekt så var det inte förrän i mitten av 1960-talet som det blev tillåtet för svarta att gå på samma biografer som vita.

Filmens karaktärer har alltså samma design som karaktärerna i “Pocahontas” eller “Mulan”. Man har dock absorberat Burtons/Sellicks skuggspel för att visa vilken onding ondingen är. Men problemet med denna film ligger inte enbart i dess knasiga värderingar, de flesta skämt kan till och med en treåring se komma en kvart i förväg, och trots att det finns ett bra driv i berättandet verkade ungarna som bjudits in till pressvisningen mer intresserade av personerna som satt bakom dem, eller om det var maskinrummet som var intressant, vad vet jag?

Nu ska man så klart inte recensera en film utifrån publikens reaktioner. Men kan en film anpassad till barn (inte samma sak som barnfilm), inte hålla varken mitt eller femåringars intresse vid liv, har den inte särskilt mycket att hämta. Om dess publik inte var den tjej som satt bakom mig och skrattade hysteriskt åt alla skämt medan hon sparkade ursinnigt på mitt säte?

Om jag hade haft en unge skulle jag hålla både mig själv och ungen borta från denna läbbiga film. Speciellt när det finns så många andra animerade filmer att titta på, filmer som inte undervärderar publikens intelligens, eller är ren funktionalistpropaganda.