Fyra ingenjörer sliter på dagarna hund på sina respektive arbeten. På kvällar och ledig tid sitter de i den enes garage och försöker uppfinna något som kan ge lite extra patentpengar på kontot. Två av dem bygger en maskin som visar sig sätta allehanda naturlagar ur spel och tidsmaskinen är ett faktum.

Science fiction-filmer med tidsreseparadoxer är oftast högbudgetprojekt med färgsprakande effekter. Primer frestar däremot inte med spektakulära element, utan utmanar genom att vara trovärdig och intelligent.

Den avskalade dialogen är full av facktermer och teknologbabbel som inte förklaras, men som känns helt naturlig och direkt (Debutantregissören Shane Carruth är ingenjör i botten). Även det gryniga 16 mm-fotot skapar en kärvt realistisk stämning som hjälper åskådaren att acceptera den osannolika storyn.

Sammantaget blir det en mycket tät och spännande thriller. Primer väcker många intressanta tankar om tid och rum och om hur människans psyke klarar att hålla ihop en fragmenterad verklighet, men utan att ge sig in i tröttsamma filosofiska och psykologiska hemmateorier. Eller som huvudpersonen själv säger – I'm hungry. I haven't eaten since later this afternoon.

Filmen är dock inte för alla. Intrigen är oerhört invecklad och svårbegriplig och jag skulle ljuga om jag sa att slutet är helt solklart för mig. Man bör nog se filmen mer än en gång för att tillgodogöra sig och uppskatta den till fullo. Det tänker jag göra.