Du har sett det förr. Det varierar lite i historierna men alltid är det så att huvudpersonen slåss mot alla odds för att få det liv hon, eller han, egentligen förtjänar. Det handlar om “The American dream”. Att istället för att lägga sig ner och dö, våga ta chansen och offra blod, svett och tårar för att få en värdig tillvaro.

Den här gången handlar det om Precious Jones, en oerhört åsidosatt och bespottad person. Våldtagen av sin pappa med två barn som följd, en skola som kastar ut henne för att hon vid 16 års ålder är gravid med sitt andra barn och en mamma som slår henne medvetslös när hon glömmer köpa cigaretter. För övrigt den elakaste mamman, spelad av Mo’Nique, som någonsin porträtterats på film. Ett ljus tänds för Precious när en snäll lärare tipsar om en privatskola där enbart snälla människor jobbar och på den vägen är det.

Jag kan ju egentligen inget annat än att sätta tummen upp på den här filmen, det är bra gjort. Men jag vill inte. Precious spelas riktigt bra av Gabourey Sidibe, Oscarsgalan hägrar kanske till och med. Lee Daniels lyckas även han med regin genom snygga grepp och en väl sammansatt film. Ett av de bra sakerna är hans gestaltning av när Precious, för att klara av alla hemskheter runtomkring henne, försvinner in i en drömvärld där hon är drottning. Det är bara det att det känns som jag sett samma film tusen gånger tidigare. Dessa knep av Lee Daniels är det enda som känns nytt och för mig räcker egentligen inte det, men vad ska jag säga, det är ju inte en dålig film.

Kluvet väljer jag dock att hellre fria än fälla.