Den femtonåriga Precious mår dåligt. Hon klarar inte av skolan och förflyttas till en specialskola för problembarn, är gravt överviktig, är mor till ett barn med Downs syndrom, är gravid med barn nummer två, har en mor som är lika elak som djävulen själv och har dessutom sedan treårsåldern blivit våldtagen av sin far (som också är far till hennes två barn).

Det är självfallet svårt att förhålla sig till en film som ”Precious”. Filmer som använder sig av svartsynt sensationalism, men inte på något sätt anknyter till realism blir ofta väldigt platta eftersom de tar på sig ett alltför stort ansvar och sällan lyckas komma med nya perspektiv på de problem de tar upp.

Oprah Winfrey har producerat skämtet ”Precious”. Vi kan se spår av problemlösningar hämtade från hennes egna tv-program, men vi kan visserligen också se hur filmen (visserligen något defaitistiskt) ifrågasätter de kvasiterapeutiska problemlösningar som Oprah erbjuder.

”Precious” lider av två stora problem. Den tar inte sin protagonist på allvar. Lee Daniels vågar inte visa upp Precious drömmar utan att förkasta dem med hjälp av grav ironi. Dessutom väljer Daniels att förklara endast vissa av problemen, och det rör sig absolut inte om samhällets underliggande rasism eller annat systematiskt förtryck.

Därför kan inte ”Precious” vara en bra film. Den har ett gott hjärta, men hjärnan är tyvärr lika frånvarande som respekten mot filmkonsten.