Året är 1977 och den andra vågen av kvinnlig frigörelse sveper över världen men det är ingenting som bekommer den kuvade hemmafrun Suzanne. Hon är till synes lycklig över att få ta hand om sin ständigt sure man, vara ute i naturen och skriva små dikter om alldagliga ting.

Tills en dag, när Suzanne behöver ta över chefspositionen från sin man på det familjeägda paraplyföretaget och inser att hon kan själv. Eller ja, nästan själv i alla fall, hon får en viss hjälp av stadens vänstertänkande borgmästare Babin, tjusigt spelad av en hjärtinfarktsöverviktig Gérard Depardieu, som har makt att både hjälpa och stjälpa henne.

I rollen som Suzanne ser vi en av Frankrikes mest framgångsrika skådespelare med över 100 filmer på meritlistan, Catherine Deneuve, och hon gör ingen besviken. “Potiche – en fransk troféfru” är verkligen Deneuves film från början till slut. Hon är med i nästan varje scen och spelar övertygande och tillbakalutat med ett stort lugn. Detta gör att karaktären blir trolig och charmerande, man tycker om och hejar på henne, även om jag inte kan låta bli att undra varför hon finner sig i allt.

Angående resterande ensemble så är spelstilen stundtals överdriven, som att man tydligt vill visa att det här är en komedi, att ingenting är på riktigt utan allt är bara på skoj. Och det är ju tråkigt så klart för det gör att hela filmen blir något av en axelryckning. Dessutom innehåller den en totalt onödig synkroniserad dans som får mig att vilja kräkas.

Men det är uppfriskande att se film med en “äldre” skådespelerska i huvudrollen, precis som i regissören Francois Ozon underbara “Swimmingpool” från 2003, då med Charlotte Rampling som protagonist.

Utan att ta alltför mycket ställning så handlar filmen mer om kapitalism kontra solidaritet än om den kvinnliga frigörelsen men även det är en dekorativ inramning eftersom filmen inte verkar vilja säga något viktigt alls egentligen.

Det franska ordet potiche betyder vas eller annat dekorativt objekt av mindre värde och utan egentligt praktiskt användningsområde, något man något nedlåtande kan kalla kvinnor som enbart är ögongodis eller fruar till framgångsrika män. Jag tycker att man även kan kalla den här filmen i sig för en potiche; dekorativ med sin fina 70-tals scenografi och kostym, och lite lagom smårolig, men den saknar något riktigt värde eller tyngd.