”Planet 51” ger alla barn en chans uppleva den svunna känslan av 50-talet. De äldre ges en chans att återuppleva de kulturella höjdpunkterna, paketerat på ett barnvänligt sätt. Problemet är dock att varken de äldre eller de yngre känner sig helt nöjda, det blir något mittemellan.

Ett rymdskepp landar på Planet 51 och ut stiger en människa. Till skillnad från Hollywood-traditionen, där människan står värd för utomjordingar, är människan här själv utomjording. Astronaut Chuck (svensk röst av Robert Gustafsson) vill desperat hem och tvingas ta hjälp av Lem (Måns Zelmerlöw), en av få gröna typer som inte vill skära ut hans hjärna, för att ta sig tillbaka till rymdskeppet och tillbaks till jorden.

”Planet 51” är fylld av 50-tals referenser. Utöver konspirationsteorierna och fascinationen över utomjordingar är soundtracket 50-talsinspirerat, fast poppigt och därmed barnanpassat. Dessutom skymtar det klassiska sångnumret från ”Singin’ in the Rain” förbi. Det fullkomligt vimlar av filmreferenser och även om de yngsta tittarna inte känner till referenserna så är det en av få behållningar för de föräldrar som gör sina barn sällskap till biografen.

”Planet 51” har fångat den där härligt naiva och gemytliga 50-talskänslan som känns igen från ”Pleasantville”. Det är sådär småkul i början, i längden blir det dock ganska ointressant. Det känns tveksamt om kärlekshistorien mellan Lem och Neera (Frida Örn), samt de gosiga scenerna med robothunden Rover (som starkt påminner om WALL-E) kan hålla intresset uppe för de allra yngsta tittarna.

För alla föräldrar slocknar intresset (om det ens väcktes) med stor sannolikhet efter de ovannämnda, lite mer ”vuxna”, referenserna. ”Planet 51” håller dock ett ganska högt tempo och avslutas med en präktig sensmoral (likt alla lyckade familjefilmer) som kan vara nyttig för barnen att lära sig.

Problemet är att de kulturella referenserna inte är tillräckligt underhållande för de som förstår dem, de vuxna, och riskerar att bli helt oförståeliga, och därmed allt annat än roliga, för barnen.