Kapten Jack Sparrow och hans kompanjoner behöver knappast någon introduktion längre. De två första filmerna tog världen med storm och återupplivade till min förtjusning en sedan länge död genre. Nu försöker regisörren Gore Verbinski och producenten Jerry Bruckheimer upprepa succén med framförallt den andra filmen (som sägs vara den tredje mest framgångsrika genom tiderna).

När filmen börjar möter vi Elizabeth (Kiera Knightley) och Will (Orlando Bloom) i full färd med att infiltrera den kinesiska piratlorden Sao Fengs tillhåll i Singapore. Med sig har hon Kapten Barbossa (Geoffrey Rush) som ni kanske minns som elakingen från den första filmen. Tillsammans lägger de beslag på en skuta och en karta och ger sig iväg för att rädda Jack Sparrow (Johnny Depp) som är strandsatt bortom världens ände, bokstavligen. Sedan följer en virvelvind av händelser, piratlorder, onda britter och den tentakelförsedde Kapten Davy Jones med slemmig besättning är bara några som jagar omkring efter varandra. Det hela mynnar ut i en absurd plan att släppa lös den tillfångatagna gudinnan Calypso. Färgstarkt och dramatiskt med andra ord.

I intervjuer har Orlando Bloom sagt att han har problem att hålla isär filmerna (de två sista spelades in samtidigt) och jag förstår precis vad han menar. Framförallt tvåan och trean är intill förvillelse lika: samma skämt, myriader av sidohandlingar och en huvudberättelse som är härligt svulstig men alldeles för utdragen för sitt eget bästa. Det här är faktiskt filmens största fel, den är på tok för lång. Hade man kapat av en timme och skrotat flera poänglösa sidospår hade det kunnat bli riktigt bra. Men nej, Verbinski öser på med specialeffekter, putslustig dialog och actionscener tills man som åskådare är helt utmattad och, ja faktiskt, uttråkad.

Den här gången känns även karaktärerna trötta, inte ens Depps Kapten Sparrow känns särskilt bra. Hans manierade överspel var uppfriskande i den första filmen, lätt tröttsamt i den andra och är här bara platt och inte särskilt roligt alls. Kiera Knightley och Orlando Bloom är lika intetsägande som i de tidigare installationerna men ser åtminstone bra ut i de eleganta kostymerna.

Men visst finns det ljusglimtar, en hel del till och med. Specialeffekterna är naturligtvis fantastiska, det avslutande stora sjöslaget har sina stunder och filmen har en avväpnande självdistans. För mig räcker det inte, Pirates of the Caribbean: Vid Världens Ände kollapsar till sist under sin egen tyngd. Efter två timmar känns det som man proppat i sig en hel prinsesstårta och då har man ändå trekvart kvar. Inga mer pirater på ett tag nu tack.