Förutsättningarna var ganska enkla. Ett tjugotal framstående regissörer ombads berätta varsin kort historia som skulle utspela sig i något av Paris många skiftande kvarter. Målet var att visa staden som den är idag, och genom små korta nedslag i några människors liv får vi här följa med på en något ojämn men ändå intressant resa som går helt och hållet i kärlekens tecken.

I kärlekens stad finns kärleken naturligtvis överallt, och den kan anta många olika former. Sett till helheten blir filmen som en enda stor reklamfilm för den romantiska staden Paris. Här finns många olika typer av kärlek att ta fasta på, och då det rör sig om ganska korta nedslag i de skildrade personernas liv kan man ibland känna att det är synd att man inte får se mer av vad som händer. Mycket lämnas åt ens egen fantasi. Samtidigt är det ju en tröst att veta att historien snart är slut om man sitter och våndas i ett par minuter över att den episod man tittar på just nu inte är det minsta intressant. Självklart kommer varje biobesökare att finna sina egna kärleksbarn i de här episoderna. Det är kanske inte så konstigt att en film kan kännas lite ojämn när det är ett tjugotal framstående regissörer som berättar sina historier på sina egna sätt.

Till mina egna favoriter hör dock bröderna Cohens underbara episod om turisten (Steve Buscemi) i tunnelbanan. Han gör det ödesdigra misstaget att skapa ögonkontakt trots att det står i guideboken att man inte bör göra det. Förstår man inte språket är det inte alltid lätt att klara sig ur jobbiga situationer. Intrycket av att Buscemi med sina härliga ansiktsuttryck inte förstår ett smack förstärks genom att det som sägs till honom på franska saknar undertextning. Själv yttrar han inte ett enda ord, och kan i princip vara en turist från vilket land som helst. Trots att här finns en stor mängd kända amerikanska skådespelare så känns det ändå som ett gediget franskt projekt. Merparten av filmen är med franskt tal, och många bra franska skådespelare får man också stifta bekantskap med. Det görs narr av amerikaner här och där på ett träffsäkert sätt, och episoden med den amerikanska kvinnan som med en nybörjarfranska med ganska kraftig amerikansk accent berättar om sin resa till Paris är perfekt som avslutningshistoria.

Fotnot: Då de amerikanska skådespelarna och regissörerna troligen är mer välkända än de franska för merparten av denna recensions läsare, listas de först här. Det betyder dock inte att de har främst betydelse i detta projekt.