Året är 1936. Platsen en rätt trist förort till Paris. Men den har en liten juvel, teatern Chansonia. Där arbetar en rad udda, men godhjärtade figurer som alla blir mer eller mindre knäckta när teatern stängs igen efter att en maffiaboss med tvivelaktiga metoder fått den i sin ägo.

Scenarbetaren Pigoil blir deprimerad och riskerar att förlora sin 12-årige son Jojo, elektrikern Milou slåss (med nävarna) för arbetarnas rättigheter och Jacky, med en faiblesse för märkliga kavajer, söker förtvivlat skådespelarjobb utan att nå någon större framgång.
Trion tar sig dock samman, rustar upp teatern och satsar på succé. Lämpligt nog dyker Duce upp, en ung, vacker flicka som visar sig ha talang för att sjunga. Kan hon bli stjärnan som lyfter teatern till nya höjder? Ska vännerna lyckas återskapa den gamla magin?

Det här är en berättelse, som utspelar sig i en fiktiv stadsdel och som har ett oerhört vackert bildspråk. Det ligger ett trolskt skimmer över nästan varje bildruta, en lämplig etikett torde bli: musikalisk saga. Humor, romantik och dramatiska inslag saknas inte heller. För förutom det mödosamma arbetet med att få teatern lönsam har man även maffiabossen Galapiat att tampas med. Och det hela blir inte lättare av att han förälskar sig i Duce, som i sin tur faller för den hetlevrade och muskulöse Milou.

Pigoils separation från Jojo är alldeles hjärtslitande och Jackys försök att vara rolig så pinsamma att man rodnar. Musiken går inte av för hackor heller, smäktande ballader och roliga teatervisor mixas friskt.
”Paris 36” är en lättsmält och underhållande karamell, väl värd att se en dyster höstkväll.