Filmen börjar med att ge credits till Micah Sloat, Katie Featherston och San Diego-polisen. Det är en effektfull start som väcker nyfikenheten. När eftertexterna rullar visar det sig att Katie och Micah också är namnen på skådespelarna. Och det finns inget som tyder på att den här filmen skulle ha baserats på något verkligt fall. Men däremot är ”Paranormal Acitivity” inspelad i manusförfattaren tillika regissören Oren Pelis hus. Han fick idén till filmen när saker på ett oförklarligt sätt föll ner från hyllor mitt i natten.

Till handlingen. Det unga paret upplever att något underligt händer i deras hus. Det är knarrande fotsteg och saker som flyttas, till synes, på egen hand. Katie är rädd, hon har varit med om det förr, redan som åttaåring väcktes hon mitt i natten av en spöklik figur vid fotändan av sängen. Och någon andades i hennes öra...

Micah däremot tycker att det är spännande men kan inte riktigt tro på ”spökförklaringen”. Han köper en kamera fast besluten om att dokumentera spöket, demonen, inbillningarna eller vad det nu kan vara. På filmen kommer verkligheten att synas och det är först när man har koll på den som man kan göra något åt saken, resonerar han.

Micahs nonchalanta attityd retar upp demonen. De paranormala aktiviteterna ökar och blir allt mer skrämmande.

Peli har gjort en film i ”Blair Witch Project”-anda, med teorin att ett oväntat ljud i tystnaden är mycket mer än skrämmande än splatter. Det har han sannerligen rätt i. Jag kan inte minnas att jag blivit så rädd på mycket länge. Det är så skickligt uppbyggt att jag till slut sitter med andan i halsgropen.

Katie och Micah, som långfilmsdebuterar, gör ett jättebra jobb. Speciellt Katie gestaltar skräcken och ångesten på ett mycket övertygande sätt. Sju dagars filminspelning och knappt en droppe blod, här är årets bästa skräckfilm.