Paradise now är en av de starkaste filmer jag sett på länge på en svensk biograf. Filmen håller ett järngrepp om åskådaren från början till slut.

Självmordsbombare är ett begrepp som har blivit vardagsmat i nyhetsrapporteringen. Vi ska aldrig vara riktigt säkra när vi sitter där på bussen eller i tunnelbanevagnen. Dem kan ju se ut som vem som helst. Till och med som dig själv.

Jag var i London den 7 juli i år, när Västeuropa för första gången i modern tid fick uppleva en självmordsattack. Dagen därpå var det kusligt tomt i tunnelbanevagnarna. De som ändå hade valt att åka tittade ängsligt på sina medpassagerare. Jag var en av dem. Avsikten med dessa attacker är just att göra oss osäkra på våra medmänniskor och skapa skräck och förvirring.

Paradise now handlar inte om en blodig bombattack med många döda och skadade utan om vem som egentligen blir självmordsbombare och hur vägen dit kan se ut.

Saïd och Khaled är två unga palestinier som bor i Nabulus på Västbanken. De jobbar båda i en bilverkstad, ett jobb som ingen av dem trivs något vidare med. Båda har familjer och vänner. Ingen av dem är självmordsbenägna. Men de ska ändå dö dagen därpå i en attack mot israeliska soldater i Tel Aviv. Det har de bestämt – av egen fri vilja.

Det är ingen religiös fanatiker med långt skägg och militärkläder som har övertalat dem till detta definitiva öde. De vill göra något för sitt folk och resonerar så, att genom alla förbud som ockupationen av deras territorier medför, är de ändå redan så gott som döda.

Kvällen före attentatet ska ske tillbringar de med sina familjer. De får inte säga något till dem om vad som är planerat. När morgonen gryr möter de motståndsmännen som ska hjälpa dem genomföra aktionen. Bomber spänns hårt fast runt deras midjor och Saïd och Khaled instrueras hur de ska göra för att utlösa dem. Varsin avskedsvideo spelas in.

När de skjutsas mot den israeliska gränsen i en gammal Mercedes och ska passera taggtråden går något fel. Saïd och Khaled skiljs åt. Det blir upp till var och en att bestämma sitt öde.

Filmen visar tydligt på skillnaderna mellan det relativt goda livet i Tel Aviv och den fattiga och skitiga tillvaron i Nabulus. Paradise now visar hur frustrationen växer och hur man till slut inte kan sitta stillatigande – men den försöker aldrig att legitimera våld och självmordsattacker. Det blir istället ett viktigt och bra avstamp för att diskutera fenomenet och hur man kan lösa en konflikt på andra sätt än med vapen.

Paradise now är det palestinska Oscarsbidraget. En mycket värdig vinnare.