Året är 709 e.Kr. när rymdfararen Kainan kraschlandar sin rymdfarkost i en norsk fjord, mitt under den blodigaste vikingatiden. Med sig ombord har han ett förfärligt drakliknande monster, en Moorwen, som förintar allt i sin väg. Om Kainan kommer från framtiden eller en parallell värld törs jag inte svära på, men han lyckas i alla fall liera sig med vikingarna, och tillsammans jagar dem monstret. Eller är det i själva verket dem som blir jagade?

”Outlander” är en mix av sci-fi och förhistorisk action. Högteknologi vs. Bredsvärd. Och specialeffekterna, med det hiskeliga Moorwen-monstret i centrum, är det absolut inga fel på. Däremot så är det på inget sätt Frans G. Bengtsson (författaren till ”Röde Orm”) som gjort research om vikingarna. Bland vikinganamnen återfinner vi bland annat Freya, Gunnar, Wulfric, Boromir (jag tror ni fattar), och när de norska vikingarna sätter segel så är det i färgerna blått och gult. Jag är själv väldigt fascinerad av vikingatiden, för denna motsägelsefulla tid, där barbari och stora visioner på något sätt förenades, är ju på ett sätt Sveriges vagga. Därför är jag alltid nyfiken att se hur vikingarna framställs på film. Tyvärr är Hollywood i princip alltid ute och cyklar, i ringbrynja och utan lyse. Men nu försöker ”Outlander” heller på inga sätt skildra någon verklighet, istället bjuder den på en fantasifull resa.

På tal om fantasi, vad beträffar själva historien så finns det så det räcker och blir över. Berättandet däremot är allt annat än fantasifullt. Den här typen av saga, med en ensam krigare som kommer till en ny värld, och den hårda vägen vinner respekt och slutligen accepteras, har berättats ända sedan människan tämjde elden. Men alltför ofta känns det i ”Outlander” som om lägerelden håller på att slockna.

Bland skådespelarna återfinner vi bland andra John Hurt, den ständigt typecastade Ron Perlman, och så James Caviezel i huvudrollen. Cavieziel minns du kanske främst ifrån den poetiska krigsfilmen ”Den tunna röda linjen”? Eller så gör du inte det. Själv har jag som princip att aldrig somna till filmer, men just den gången klev jag över linjen. Caviezel är en skådespelare som använder väldigt små medel när han agerar. För somliga är det förstås helt rätt. För honom, och för den här filmen, är det helt fel. Det blir tråkigt. Kemin med filmens kvinnliga representant, Freya (Sophia Myles) blir också obefintlig, och engagemanget, för mig i alla fall, blir därför noll.

Om man ska jämföra med andra filmer så går tankarna främst till ”Alien vs. Predator” och ”Den 13:e krigaren”, inga blytunga rullar direkt. Nej, jag fortsätter vänta på att vikingarna ska få upprättelse på filmduken. Närmast sätter jag mitt hopp till att någon en dag filmatiserar ”Röde Orm”. Jag hoppas bara vid Oden på att det inte blir gänget bakom ”Outlander” som gör det.