Or är en tålmodig tjej med stor ansvarkänsla. Hon försöker bolla mellan skolan, jobbet som diskare och de ständiga försöken att få hennes mamma från det hårda livet som prostituerad.

Ruthie målas ut som en barnslig och passiv kvinna utan ambitioner i livet – förutom att gå ut på gatan och prostituera sig. Prostitution är det ända Ruthie känner till. Hon lever i stunden utan någon riktig tidsuppfattning. Hon lutar sig mot sin dotter för känslomässigt och moraliskt stöd, utan att själv ta ansvar för sitt eget eller sin dotters liv. Or är Ruthies enda ljuspunkt i livet. Ordet îorî betyder också îljusî på hebreiska. Deras förhållande är en omvänd föräldra–barn relation.

Efter att har lyckats få Ruthie att börja jobba med ett mer hederligt jobb som städerska, upptäcker Or att hennes mamma är inte direkt villig att lämna den gamla livsstilen bakom sig. Ruthies passivitet och acceptans av sitt öde gör att Or försöker hitta en alternativ utväg.

Or försöker leva ett liv som en vanlig tonårig med allt vad det innebär; umgås med vänner och även bli kär. Men som många andra unga kvinnor söker hon bekräftelse hos män genom sex. Det enda hon vill är att bli älskad, men det enda hon blir är utnyttjad. Or och hennes mamma är tragiska figurer och bådas öden är ganska förutsägbara.

Filmens långsamma tempo bidrar oerhört till dess genuinitet. Den är tydligt antiestetisk och visar den nakna och blodiga sanningen. Genom att låta kameran stå stilla skapar regissören, Keren Yedaya, en dokumentärliknande känsla som lyfter upp karaktärernas miserabla, vardagliga liv och det fattiga, röriga boendet.

Längs hela filmen hade jag en obehaglig känsla. Berodde det på att filmen var dålig, eller att den var fantastiskt bra? Det är möjligt att avsikten egentligen är att låta åskådaren att känna samma besvär och förtvivlan som karaktärerna känner. Jag håller absolut på det sista.