En solig morgon åker paret ut med en större grupp turister i en båt för att dyka. Dykningen, som börjar bra, förvandlas till en mardröm genom en besättningsmans slarv. Susan och Daniel lämnas kvar i havet medan de andra åker tillbaka. Efter ett tag börjar hajar cirkla runt dem. En kamp för att överleva tar sin början.

Inte helt oväntat utspelar sig större delen av denna film i, och under, vatten. De stackars skådespelarna fick ligga i det kalla vattnet i 120 timmar under inspelningen, i dykardräkter med metallbrynjor under (som skydd mot hajarna). Dialogen som utspelas mellan dem går från att vara hoppfull till förtvivlad och arg, för att sedan bli utmattad och till slut uppgiven. Regissören Kentis, som själv är dykare, har byggt filmen på en verklig händelse utanför Stora Barriärrevet för ett antal år sedan, där ett dykarpar blev övergivna. Då han började leta fann han att detta inte var en enstaka händelse. Han började fundera över hur en sådan upplevelse påverkar en psykiskt.

Inga specialeffekter används i denna film och det behövs inte heller för Kentis visar på ett mycket trovärdigt sätt hur det känns för Daniel och Susan att bli kvarlämnade i det stora blå. Den fasansfulla situationen med hungriga hajar cirklandes runt dem och fartyg de förtvivlat försöker nödsignalera till gör dock att de till slut kommer varandra nära, kanske närmare än någonsin förut.

En bra prestation av två hittills okända skådespelare. Man glömmer inte Daniel och Susan i första taget efter att ha sett denna film, och man känner en stor respekt för naturen och elementen.