Att ro iland en psykologisk thriller är inte lätt. Polanski har väl lyckats ett par gånger, Lynch har varit där och nafsat, med blandat resultat. Undantag som bekräftar regeln, då flertalet misslyckats kapitalt med denna specifika subgenre. Faktum är att det på senare år gått att likställa termen “psykologisk thriller” med en annan, den inte alltför smickrande “kalkonartat sömnpiller”. Minns “Final Analysis”, “Sliver”, “Svart Lucia” ... Inte? Det gör jag, det bär mig emot varje gång jag ska se en ny film som bakats in i detta paket av skitfilmer. Därför känner jag av en viss oro innan Kristian Petris nya film “Ond tro” ska till att rulla igång. Oron visar sig vara befogad.

Danska Mona flyttar till Sverige för ett nytt jobb och konfronteras omedelbart med vår våldsamma stadsfauna. En man förblöder mitt framför hennes ögon, samtidigt som Mona krafsar runt i hans blod. Ytterligare en man blir nersparkad i ett parkeringshus, samtidigt som Mona bara står och glor. Ja, som en guldfisk.

Polisen, frontas av Magnus Krepper, misstänker att en seriemördare är i farten. En timme senare, eller två minuter, så introduceras vi för Frank, spelad av Jonas Karlsson. Eftersom både Mona och Frank är väldigt mystiska så dras de till varandra. Logiskt? Nej, men eftersom detta är en psykologisk thriller där man inte riktigt vet vad som är dröm eller verklighet, behövs ingen logik. Karaktärerna flyter runt, hostar med jämna mellanrum ur sig floskler bara för att, ja bara för att. Det är idiotiskt. Speciellt då dialogen bitvis är dum på ett vardagligt sätt och bitvis på ett drogat prettosätt. Som när Mona frågar Frank om han läst en viss bok och han svarar: “ja, den är skitbra”. Det kanske inte låter anmärkningsvärt men har man sett filmen så vet man att ett troligare svar hade varit: “hmm, nej ... jag vet inte, kanske”, eller möjligtvis, “vill du att jag ska ha läst den där boken, varför vill du det ... egentligen?” Minst sagt märkligt.

Kristian Petri har tydligen hämtat inspiration från “Repulsion”, men där den lyckas genom att ge Catherine Deneuve något att bita i, ge henne en karaktär och en mardröm att verka i, så ger mest Mona sken av att vara milt förståndshandikappad. Bitvis blir man så irriterad på henne att man börjar heja på seriemördaren. För även om “Ond tro” utspelar sig i gränslandet mellan dröm och verklighet, vilket kan vara en efterhandskonstruktion, så behöver den ju inte vara korkad. Ty är det någonting vi lärt oss av Drömfabriken så är det att även drömmar innehar regler och en viss typ av rim och reson. Så tummen ner för detta långrandiga spektakel. Låt oss hoppas på att det bara var en dröm, på riktigt.