Eftersom det i denna film, förutom de inledande minuterna, helt saknas andra inslag än just liveuppträdanden är det svårt att recensera den annat än utifrån dess musikaliska innehåll. Tyvärr visar sig även detta till största delen vara en besvikelse. De flesta låtarna är hämtade från Neil Youngs nya skiva Prairie wind. En rätt medioker Neil Young skiva. Alltför många låtar upprepar slentrianmässigt det sound som han lanserade redan för fyrtio år sedan. Här finns ingenting av den energi som funnits hos Young även i den senare delen av hans karriär, till exempel i samarbetet med Pearl Jam eller på några av hans egna skivor. Istället tvingas jag sortera detta under kategorin gubbrock, vilket känns trist när det gäller en oftast så vital artist som Neil Young.

Att i tur och ordning sjunga låtar om sin hund som dött, sin gamla gitarr, sin utflugna dotter, saknaden av sina gamla vänner och sin senile pappa, skulle ha kunnat vara djupt personligt, men texterna känns klyschiga och låtarna inte tillräckligt starka för att det ska träffa helt rätt. Heart of Gold är fortfarande en fantastisk låt, och han gör den bra som vanligt. Men i denna inramning går inte heller den riktigt hem. Jag sitter hela tiden och tänker på hur förbannat trött han måste vara på att åter en kväll sjunga denna sång.

Man kunde kanske ha hoppats att den erfarne regissören Jonathan Demme kunde ha kommit med några uppslag kring alternativ utformning av en sådan här dokumentär. Det finns så många exempel på musikdokumentärer som lyckats så mycket bättre. Men det kräver oftast mer än direktupptagelser av liveframträdanden. Annars kan man lika gärna köpa skivan. Eller se honom live. Han brukar vara bra live.