Efter Sovjets fall öppnades marknaden upp för begravningsentreprenörer. Man såg även till att dessa fick bidrag för varje omhändertaget dödsfall, i hopp om att öka effektiviteten i verksamheten. Begravningsbyråerna blev fler och fler, och jobben blev färre och färre. Tills någon på insidan kom på att man kunde muta ambulanspersonalen för att få tips om var nästa nyblivna lik skulle dyka upp. Då tog branschen fart igen. Storleken på mutorna sköt i höjden och kom snart att motsvara en hel månadslön för en vårdanställd. Och för att som ambulansförare komma över mer pengar är det ju såklart lönsammare att försäkra sig om att patienterna dör…

Vilken dokumentärfilmare som helst hade offrat sin kameraarm för det här upplägget, och med det sagt ska ingen cred tas ifrån det svenska teamet. Varenda minut är lika avslöjande som underhållande. Rent dramaturgiskt är det inte långt ifrån Michael Moores stil. Monika Sieradzka, en av filmens upphovsmakare, spelar ”huvudrollen” i filmen och leder oss igenom händelserna i sin jakt på sanningen. Men sanningen är inte kristallklar. Vi får flera lika trovärdiga bud på historiens natur. Och det gör det bara ännu mer rafflande.

Lite väl uppenbart är det ändå att filmmakarna tar parti. För ena stunden verkar det som att de lotsar oss igenom ett hav av ouppklarade ledtrådar, för att i nästa stund utbrista något som tyder på att de redan har bestämt sig för vem som är skurken i historien. Många scener är å andra sidan fantastiskt effektiva, domstolsscenerna till exempel. De anklagade ställs inför påveliknande katolska domare som småskrattar åt dem, och anklagar dem för att vara ”allierade med mörkrets krafter”. Mäktigt? Mm. Etiskt? Hm.