Ben Gates (Nicolas Cage) och hans pappa Patrick (Jon Voight) blir förbluffade när en sedan länge försvunnen sida ur den dagbok som tillhörde president Lincolns mördare dyker upp. Den har varit en väl bevarad hemlighet i Mitch Wilkinsons (Ed Harris) ägor, som han menar innehåller bevis på att Gates farfarsfar varit inblandad i mordet på president Lincoln och nu är plösligt goda råd dyra.

Ben Gates tar hjälp av sin före detta fru Abigail Chase (Diane Kruger), som han just separerat från, för att bege sig iväg på jakt efter ledtrådar som kan rentvå familjen från anklagelserna och rädda deras heder. Med sig har han också sidekick Riley Poole (Justin Bartha), en dumsnygg tekniknörd med colgate-smile. En manlig Bimbo helt enkelt, och förmodligen den största behållningen i den här filmen.

Mamma Emily (Helen Mirren) är professor i språk och har inte talat med pappan Patrick på 32 år, men sväljer motvilligt stoltheten för att vara med på det stora familjeäventyret. Antagonisten Wilkinson håller sig hack i häl.

Det blir en fartfylld historia som pendlar mellan konstlat motiverade flygresor, underjordiska gångar, möbler med lönnfack, koder att knäcka, helt osannolika händelser i Vita huset och sprängfylld action.

Nicolas Cage håller samma dystra min genom i stort sett hela filmen (man längtar innerligt efter att se honom på gränsen till nervsammanbrott!). Men han är i allafall i gott sällskap – det är smått otroligt att denna mediokra film innehåller hela tre Oscarvinnande skådespelare. Tre Oscar för denna film blir det garanterat inte.

Filmen har ett, i mina ögon, väldigt gott uppsåt i sin önskan om att återskapa något av det vi såg i pärlan ”Jakten på den försvunna skatten”. Och visst, det blir säkert ytterligare en uppföljare, för att göra trilogin komplett – men Ben Gates är och förblir en blek, BLEK kopia av Indiana Jones.