Regisssören Maria Lindberg gör många “rätt” när hon filmatiserar Tove Janssons kvasidystopiska berättelse om hur Mumindalens befolkning beter sig när en komet är på väg rakt emot de stackars mjuka trollen. Mark Levengood är berättarröst, filmen är animerad i en skön blandning av cut-out och datoranimering, Sniff är lika härligt besvärlig som alltid, och filmen inleds och avslutas med en sång av Björk (vilket pekar på att regissören var medveten om att filmens målgrupp inte bara består av kids), alla snackar finlandssvenska och röstskådespelarna är grymma (speciellt Alexander Skarsgård och Mads Mikkelsen).

Men Maria Lindberg gör minst lika många fel som rätt. Dels har hon bevarat de reaktionära delarna av Janssons berättelse, Muminmamman står hemma vid spisen och är så bakom att hon när Muminpappan yttrar ordet “observatorium” svarar hon med ett “Ett vad?”. För att inte tala om Snorkfröken… Och att en film om växthuseffekten och naturkatastrofer kan sluta som “Mumintrollet och Kometen” gör, ökar bara känslan av oönskat obehag.

Dessa frågor har dock väldigt mycket att göra med tolkning och hur man anser man ska behandla äldre verk med äldre idéer. Något som inte är subjektivt på samma sätt, är min invändning att filmen är väldigt litterär. Utan Mark Levengoods härliga stämma hade undertecknad aldrig förstått att hela Mumindalen var täckt att grått damm i filmens inledning. Filmen är långt ifrån lika brungrå som “The Road” och använder sig av något som skulle kunna beskrivas som en pastellgrå färgskala. Allt för att bevara myspysfaktorn.

Berättarrösten fortsätter att förklara vad som händer på duken allt eftersom historien rullar vidare och Mumintrollet plus bihang ger sig ut för att besöka Observatoriet och ta reda på mer om den hemska kometen. Det är jobbigt och svårt att animera film, men det rättfärdigar inte att man väljer att berätta vad som händer istället för att visa det. Om en grotta förändras i storlek vill jag se det, inte höra Mark Levengood berätta det. Film är en konstform som består av ljud och bild, berättarröster är förvisso ljud, men bör inte användas om de inte fyller någon annan funktion än att förklara vad som pågår i bild.

“Mumin och Kometjakten” hade potential att bli en härligt mysig och viktig film. Men det blev den inte.