Mr Nice, eller Howard Marks som han egentligen heter, var en lovande Oxfordstudent som under skolgången introducerades till Mary Jane. Istället för att studera satt ynglingen i ett studentrum och rökte på.

När han val tagit sin examen och börjar arbeta som lärare är han ren, men när en gammal vän åker fast för knarksmuggling rycker Howard in och kör en bil från Tyskland till England. Han får mersmak för ruset, både från själva smugglandet och varorna han smugglar. Howard ger sig in i branschen på allvar och slutar inte förrän han lyckats lura IRA, den brittiska underrättelsetjänsten samt merparten av världens tullarbetare.

Att filmen är baserad på en bok blir tydligt då Rhys Ifans berättarröst får beskriva vad som händer under filmens färdsträckor, eller rättare sagt, smugglarsträckor. “Mr. Nice” är väldigt lik Spielbergs “Catch me if you can” fast med lite skönare skådisar. Förutom Ifans ser vi bland annat Chloë Sevigny, Luis Tosar och David Thewlis, som spelar en galen IRA-medlem. Jag har aldrig sett en lika skruvad, oseriös och rolig gestaltning av IRA än i Thewlis karaktär. Men detta är en film om Howard Marks, och Ifans är riktigt bra i rollen där han får spela ut hela sitt register. Och dessutom är han obehagligt lik Jeff Beck i sina snitsiga sjuttiotalskostymer.

“Mr. Nice” är mer eller mindre en hyllning till marijuana. Sevignys karaktär säger något i stil med att bara för att något är olagligt betyder nödvändigtvis inte att det är fel. Vi har sett spår av gräs i många indiefilmer de senaste åren (Charlie Kaufmans filmer) men i “Mr. Nice” får hashishen en central plats. Trots att filmen inte gör en dialektisk analys kring rättfärdigandet av hasch, är den ändå intressant eftersom den ger publiken en inblick i arbetet bakom knarket. Och så länge det finns folk som vill något kommer kampen aldrig att sluta.

Å regissörens och Howard Marks vägnar önskar jag Californien bättre lycka nästa gång.