SVT:s reporter Morgan Pålsson (Anders Jansson) och hans trogne fotograf Robert Flycht (Johan Wester) har jobbat ihop sedan åtta år tillbaka och under de åren har inte mycket gått deras väg. Men just när Morgan tror att turen är på hans sida och att han ska få åka till Washington som utrikeskorrespondent blir det ändrade planer. Hans chef Eva (Suzanne Reuter) på SVT är inte störtförtjust i Morgan och bestämmer sig för att skicka iväg han så långt bort som möjligt. Därför skickas Morgan och Robert mot sin vilja på ett jobb i det okända nordafrikanska landet Matóbo för att bevaka valet.

Under de senaste 50 åren har inget märkvärdigt skett i Matóbo, men enligt Morgan Pålsson så känner han lukten av nyheter på långa vägar. På teamets första dag utbryter en militärkupp, de befinner sig i korselden mellan västerländsk media och islamister. Morgan hamnar mot tv-ledningens vilja i rampljuset och ser äntligen sin chans att synas och uppmärksammas i nyhetsvärlden. Men denna roll tas ifrån honom lika snabbt som han fick den av ingen annan än den norska krigskorrespondenten Åse Seierland. Det blir en kamp mellan dessa två reportrar, en kamp mellan Sverige och Norge, om vem som ska få den bästa och största storyn.

Jansson och Wester vill med denna film förtydliga journalisternas roll i samhället, deras vilja att synas, deras arbete, de ekonomiska villkoren och dess ytlighet. Trots att detta är en komedi lyckades regissören få fram ett budskap på ett smidigt och enkelt sätt. Man brukar säga att i varje skämt finns det lite sanning...

Jag lämnade biografen med kramp i magen på grund av filmens sjukt härliga humor, dess sätt att framställa den svenska journalistens roll i nyhetsvärlden, samt belysa de fördomar som finns i väst om bland annat terrorism. Det blir ett tydligt vi och dem perspektiv.

Jansson och Wester är sugna på att göra fler långfilmer och går det bra med denna film kan det tänkas komma en uppföljare – något jag verkligen ser fram emot. Morgan Pålsson – världsreporter är utan tvekan årets svenska komedi.