Det är bara att gratulera en ovanligt blek och hålögd Brad Pitt till ett bra manusval. I denna film spelar han legenden och antihjälten Jesse James som trots sitt yrke som gängledare och rånare försöker leva ett någorlunda normalt familjeliv med frun Zee (Mary-Louise Parker) och deras tre barn.

Så dyker Robert Ford (Casey Affleck) upp, till utseendet en nördigare kopia av Enrique Iglesias, med en brinnande längtan efter att ansluta sig till gänget och få del av James-brödernas ryktbarhet. Frågan är väl bara som Jesse själv formulerar Roberts idoldyrkan, ”Do you wanna be like me, or do you wanna BE me”?

Filmens teman rör sig kring tillit, svek, lojalitet och mod. I likhet med gangstergenren vänder sig medlemmarna emot varandra och som maffiametodens motsvarighet får den som förlorat Jesses förtroende ta en ridtur och ett skott i ryggen.

De som inte gillar filmen hävdar att den är seg och visst, filmen kunde ha klippts ned en timme utan att förlora på det. Slutet är väl utdraget. Å andra sidan har man nog missat en del av det som händer på duken om man känner så. Saker och ting är inte som de ser ut att vara hela tiden och titeln avslöjar inte filmens slut.

Är du en intelligent åskådare märker du att voice-over-rösten inte är tillförlitlig – repliken om att Jesse James hade en ögonåkomma som gjorde att han blinkade ovanligt mycket följs av en bild där Jesse stirrar oavbrutet i tjugo sekunder. Berättarrösten påstår att Jesse har 17 mord på sitt samvete som han aldrig ångrat – men varför gråter han då?

Vad är myt, legend och vad är sanning? En sanning är i alla fall att filmens största behållning är Casey Affleck och varje närbild av hans uttrycksfulla ansikte och darrande underläpp får mig att personligen vilja ge honom en Oscarstatyett i present.