Regissören och manusskrivaren Laurent Tirard har fyllt ut tomrummet i historieskrivningen om Molière genom att skapa en märklig berättelse om att Molière, av ekonomiska skäl, tvingats leva utklädd till präst hos en stormrik slottsägare för att lära denne spela teater, så att mannen kunde imponera på en 20-årig skönhet med egen vitterhetssalong i Paris.

Molière hette från början Jean-Baptiste Poquelin och var en fattig skådespelare, ibland fängelsekund. 1643 bildade han teatergruppen Illustre Théâtre (den lysande teatern) där han själv ofta spelade huvudrollen i egna pjäser. Han drev med samtida företeelser och gisslade mänskliga svagheter med stor ironi. Idag jämförs han med Shakespeare som världshistoriens största författare och komiker.

Filmen berättar om Molières tid på slottet hos den rike mannen och hans familj under falska premisser som informator. Slottsägaren saknar all talang som dramatiker och aktör, men betalar bra. Molière blir förälskad i den vackra slottsfrun och den äldsta dottern har hemliga möten med sin älskade i parken. Den rike mannen blir både bedragen och förlöjligad av sin familj och sina ohederliga vänner. När Molière äntligen lämnar slottet och sitt uppdrag, har han med sig erfarenheter för att skriva komedier som får kungafamiljer och vanligt folk att skratta och jubla. Och så görs än idag när hans komedier som Den Girige, Tartuffe, Den inbillade sjuke, Misantropen och Don Juan spelas världen över.

Romain Duris spelar Molière med rätt blandning av bonddräng och salongslejon. Tjusiga Ludivine Sagnier spelar slottsfrun Jourdain med finess och elegans. Dråplig och helt övertygande är Fabrice Luchini som den aningslöse, välbärgade och inbilske slottsherren. Det är roligt när Molière försöker lära honom att spela häst på vinden. Eller när slottsherren tvingas ligga under bordduken för att förgäves avslöja vem som förför hans vackra hustru.

Scenografin är storslagen och rekvisitan överdådigt prålig, som känns rätt för sammanhanget. Manus saknar, tack och lov, 1700-talets tillgjorda teaterfraser, men har bitvis lånat repliker av Molières pjäs Tartuffe för att i slutet av filmen visa hur väl de lämpar sig i uppförandet av, just, Tartuffe.

Filmen Molière är seg i början, men roar vartefter. Filmidén om Molières tid på slottet är dock mer genial är själva resultatet. Det är sagolikt vackert filmat av Gilles Henry och den välgjorda musiken av Frédéric Talgorn är modern och lyfter berättelsen. Och några skratt får man och ganska många fniss.