Oscarsbelönade Renée Zellweger spelar Miss Potter med energi och yrkesvana. Hon förberedde sig för rollen genom att läsa både en biografi om henne och senare Potters svårtydda dagbok, som var kodad för att försvåra för eftervärlden. Men Zellweger berör inte alls. Hon plutar dessutom fånigt med munnen i tid och otid. Och storyn räcker inte till för att hålla intresset uppe i 92 minuter. Det är sköna landskap och vackra sekelskiftskostymer, men agerandet och inredningar känns som dålig teater. Djurteckningarna får ibland liv, vilket förvirrar, eftersom det varken är en vuxenfilm eller barnfilm.

Beatrix Potters liv var delvis som en saga. Hon växte upp med tjänstefolk i fashionabla Londonkvarter och bodde sommartid på gods i Sjödistriktet. Hennes teckningstalang och berättelseförmåga sågs med en axelryckning. Hon bestämde sig för att aldrig gifta sig, men så kom kärleken, som tyvärr gick förlorad innan giftermålet.

Men det ordnade sig ändå så småningom. Hon blev framgångsrik och stormrik och fick nära vänner. Hennes mest kända sagofigur blev Pelle Kanin. Sedan kom ytterligare 22 barnböcker. Hon gjorde en insats för att rädda den engelska landsbygden från exploatering genom att köpa upp egendomar, som hon restaurerade och bevarade och senare donerade till engelska Riksantikvarieämbetet.

En välgjord dokumentär om Beatrix Potter hade varit mer intressant. Nu är Miss Potter en ganska meningslös skapelse som knappast ger den verkliga, begåvade, självständiga och framgångsrika Miss Potter rättvisa.