“Midnatt i Paris” är Woody Allens mest framgångsrika film på bio till dags dato, åtminstone i regissörens hemland USA. Där har den hittills dragit in strax över 50 miljoner dollar. Det är inte svårt att förstå, det är lätt att gilla Allens senaste europeiska produktion. Men även om “Midnatt i Paris” är publikfriande får man sitt som inbiten Woody-fan.

Den här gången har Owen Wilson iklätt sig rollen som den mest neurotiske karaktären, en roll som under 1980 och 90-talen var vikt för Allen själv. Wilson spelar manusförfattaren Gil, som rest till Paris tillsammans med sin blivande fru Inez och hennes föräldrar.

I motsats till sitt resesällskap blir Gil handlöst förälskad i Paris och framförallt Paris i regnet. Men han är inte riktigt nöjd, för självklart var Paris mycket mer intressant på 1920-talet. Då var den franska huvudstaden världens pulserande, kreativa centrum och drog till sig konstnärer och författare likt en magnet. För Gil, som kämpar med sin debutroman, vore det drömmen att kunna vara med under den epoken.

“Midnatt i Paris” blandar många av Woody Allens favoritingredienser. Kulturella referenser, parmiddagar, otrohet, kämpande konstnärer och Paris. Även om det ibland blir aningen ytligt när man skulle önska sig en mer fördjupad dialog är årets upplaga från Allen höstens bästa komedi. Det blir många goda skratt under de dryga 90 minuter filmen pågår.