Det är inte lätt att vara Härlig. Man måste hålla balansen för att inte ramla över linjen och bli påfrestande, lismande och nästan – jag hoppas ni förstår hur jag menar här – lite äcklig. Om Jeunet var nära gränsen med “Amelie från Montmartre” har han trampat över rejält med “Micmacs”; här har vi alltså en film där precis allt – karaktärer, miljöer, sociala konstellationer, företagslogotyper etcetera – är Färgstarkt, Fantasifullt, Udda och Spännande. Det blir för mycket. Det blir jobbigt. Man blir sur.

Men okej, låt oss titta lite närmare på handlingen: huvudpersonen Bazil har det inte lätt. Som liten pojke nås han av beskedet att hans far trampat på en landmina och dött, och trettio år senare får han själv en pistolkula i huvudet och förlorar jobbet. Han träffar en gammal kåkfarare som tar med honom till en soptipp under en bro i vilken ett slags bo har grävts ut. Här bor en räcka otroliga karaktärer tillsammans; en mänsklig kanonkula, en akrobat, en gammal (stum?) konstnär med flera. I den här filmen är verkligen ingen det minsta normal.

Nåväl, Bazil råkar av en slump hitta de två vapentillverkarna som ligger bakom minan som dödade hans far samt kulan som han själv bär omkring på inuti hjärnan. Han bestämmer sig för att ge igen.

Nu blir det hämndhistoria av alltihop, och filmen tar äntligen en riktning (även om det kanske inte är den mest intressanta riktning man kunnat tänka sig). Bazils nya familj vill gärna vara med och snart blir allting väldigt rörigt. I sann Jönssonligan-anda består gruppens vendetta av en mängd kluriga små delmoment där deras Speciella Egenskaper naturligtvis kommer till nytta gång på gång, och större delen av filmen redovisar hur gruppen smyger sig in i lägenheter eller snor väskor för att skapa förvirring och inre konflikter i vapentillverkarnas värld.

Det är inte spännande, det är inte särskilt begripligt och humorn är klurig och fantasifull snarare än rolig – jag hör inte många skratt i salongen trots att filmen omöjligen kan försöka föreställa något annat än en komedi. Karaktärerna är dessutom direkt parodiska, men det fattade ni.

Nej, som vanligt med Jeunet finns det massor av fina detaljer, men de räcker inte – har aldrig någonsin räckt - till att bygga en hel film på. Med ett riktigt manus som till “Delicatessen” eller lite intressanta karaktärer som i “Amelie” kan sådana här filmer bli precis hur bra som helst men den här gången är det faktiskt ren skit. Visst, det är vacker, intelligent och förförisk skit – men det spelar faktiskt ingen roll. Gå ut i solen och ät en glass istället, det kommer säkert en ny Jeunet-film om sisådär sju år.