Så är då äntligen Woody Allen tillbaka i högform. Efter några filmer som inte direkt har mött ens förväntningar är det skönt att ha Allen på den nivå som vi är vana vid. Under sin karriär har han gjort sig känd för både sin humor och sitt allvar. I Melinda & Melinda blandas dessa två på ett väldigt speciellt sätt, och det är både underhållande och tänkvärt.

Öppningsscenen är en sådan där typisk Allen-scen; ett sällskap intellektuella och kreativa Manhattanbor diskuterar och äter på en restaurang. De börjar prata om skillnaden mellan komedi och tragedi, och en man i sällskapet berättar inledningen på en historia. Han menar att det sedan är upp till de andra att bestämma om hans historia blir en komedi eller tragedi. Resten av filmen går ut på vi får se två versioner spelas upp, den ena mer humoristisk och positiv och den andra med betoning på det tragiska.

De två historierna handlar, som ofta hos Allen, till stor del om kärlek och förhållanden. I växlingar mellan de två delarna och synsätten så får vi se hur huvudkaraktären Melinda gör sitt bästa för att hitta den rätta och fixa ihop sitt i början trasiga liv. Med olika resultat givetvis. Den intressanta frågan som snart dyker upp är hur mycket som egentligen skiljer de två delarna åt, eller om det kanske mest handlar om Melindas egen attityd. Det känns som filmen säger åt oss att försöka tänka positivt för att saker i våra liv då kommer att te sig mer positiva.

Som alltid hos Woody Allen är det många bra skådespelare som gör ett beundransvärt jobb. Däribland Chloë Sevigny och Amanda Peet, men också Will Ferrell som är USA:s kanske roligaste man just nu. Men stjärnan i filmen är ändå nykomlingen Radha Mitchell som spelar Melinda. Hon gör ett fantastiskt jobb i båda delarna och ibland är det svårt att tro att det faktiskt är samma skådis som i en scen skrattar hoppfullt för att i nästa vara deprimerad och uppgiven. Skådespelarna jobbar ihop med Woody Allen och hans lysande dialog för att berätta två (eller är det kanske bara en?) historier om kärlekens nycker och att försöka gå vidare och finna det komiska i tragedin.