Max Manus var kanske den viktigaste motståndsmannen i Norge under andra världskriget. Han ställde frivilligt upp att strida under finska vinterkriget och när han återvände till Norge 1940 var hans hemland ockuperat av nazisterna. Nästan genast efter sin hemkomst anslöt han sig till den norska motståndsrörelsen, tillsammans med sin bästa vän Gregers Gram. Allt började småskaligt och oerfaret, vilket gjorde att Manus ganska snart ställdes öga mot öga med Gestapo. Han lyckades köpa sig tid genom att kasta sig ut genom ett fönster. Han flydde senare från sjukhuset till Skottland, där de allierade grundat ett specialförband av sabotörer. Manus blev snabbt ett av de viktigaste namnen i rörelsen och under filmens gång får vi följa Manus och hans kompanjoner under några av deras viktigaste aktioner.

Det här är den näst mest framgångsrika filmen i Norge någonsin och den har sin charm. Aksel Hennie som spelar Max Manus är riktigt bra, en stor kontrast till hans insats i floppen “Cold Lunch” som gick att se under Stockholms filmfestival i höstas. Jag har dock svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om filmen. Jag gillade den då jag såg den men ser jag tillbaka på den i efterhand har jag svårt att ta fasta på vad jag gillade. Kanske var det just den sympatiske Aksel Hennie.

Under nästan två timmar blandas härlig sabotörsverksamhet med dramatiska relationer och sorgsna händelser i krigets kölvatten. Manus tappar gång på gång fattningen men tar sig alltid upp för att slåss för sitt land. Värd sina hundra kronor, som den säkerligen kommer kosta att se på bio, är filmen definitivt då den faktiskt bjuder på äkta filmunderhållning. Jag säger bara att den kanske inte kommer gå till historien som annat än just underhållande.