Adam Elliot, som regisserade “Harvie Krumpet”, levererar ännu en leranimerad film om utanförskap och en osannolik vänskap mellan två människor, som på olika sätt försöker handskas med en värld de inte riktigt förstår.

I en australisk förort bor åtta åriga Mary Dinkle (Toni Collette) med sin gravt alkoholiserade mor, en apatisk far vars främsta intresse är att konservera (stoppa upp) “roadkill”. Mary är mobbad i skolan, har som det framgår inget stöd hemifrån och hennes enda vän är hennes tupp, Ethel.
Allt hon drömmer om är en vän, och när hon besöker posten med sin kleptoman till mor så hittar hon en adress till en viss Max Horovitz (Phillip Seymour Hoffman) och beslutar sig för att skicka brev till honom.

På andra sidan världen, i New York, sitter den extremt överviktiga och panikångest-drabbade Max Horovitz ensam i sin lägenhet på centrala Manhattan. Max lider av ångest och är socialt inkapabel, vilket resulterar i att han har svårt att relatera till andra samt kräver en inrutad och strikt tillvaro. Hans enda vänner är en trött papegoja, en fisk och en låtsaskompis som inte pratar utan bara läser självhjälpsböcker.

Så en dag dimper det ner ett brev i posten, och efter mycket velande läser Max brevet från Mary och så inleds en vacker men smärtsam vänskap.

“Mary & Max” är en visuellt sprakande, gripande och väldigt rolig film. Men en komponent tar aldrig över, utan regissören lyckas balansera glädje och sorg utan att det blir klyschigt och pretentiöst.
Filmen är full av underfundig humor , karaktärerna är härligt “indie-oklara”, typ som Max blinda granne som kokar sina fiskar i kastrullen.

Samtidigt som “Mary & Max” bibehåller en humoristisk och optimistisk ton, tar den upp allvarliga ämnen som alkoholism, döden, mental ohälsa, självmord och ensamhet. Men det blir aldrig uppfostrande.

Historien utspelar under 20 år av Max och Marys liv, men känns inte tråkig och förutsägbar. Karaktärerna utvecklas i takt med historien och nya sidor framkommer ständigt hos båda huvudkaraktärerna, både goda och dåliga. “Mary & Max” känns inte som en leranimerad fiktionsfilm i någon avlägsen verklighet, den känns som en högst realistisk och påtagligt mänsklig film. Det som händer är livet, och det är inte alltid en sockersöt historia.

Adam Elliots film är underbart vacker. Inte bara ur scenografiska och visuella aspekter, utan även för att han lyckas fånga en av de mest mänskliga känslor, nämligen ensamhet. Han gör det utan att det känns tillrättalagt och krystat.