Donna driver ett hemtrevligt litet hotell på en grekisk ö-idyll. Hon bor där tillsammans med sin dotter Sophie, som nu ska gifta sig. Till bröllopet kommer Donnas två gamla bästisar, Rosie och Tanya. Som unga hade de ett discoband tillsammans, ”Donna and the Dynamos”. Även dottern har, i hemlighet, bjudit in några speciella gäster. Tre gamla pojkvänner till Donna – som alla kan vara Sophies pappa.

Detta är upptakten till ett fyrverkeri av sång och dansnummer, där det finns en självklar stjärna – Meryl Streep i rollen som Donna. Hon är graciös som en tonåring när hon svingar sig runt på grekiska klippor och stränder. Jag har aldrig sett Streep så levande som i ”Mamma Mia!”.
Alla karaktärer runt henne blir naturligtvis biroller men glänser en hel del, de med. Stellan Skarsgård, Colin Firth och Pierce Brosnan är de tre papporna som alla får prova på att sjunga gamla Abba-klassiker – och de lyckas riktigt bra även om det aningen bisarrt att höra den före detta 007 framföra ”S.O.S.”. Donnas sidekickar Rosie och Tanya (Julie Walters och Christine Baranski) är uppfriskande och ger historien fart.

”Mamma Mia!” är den bästa filmmusikalen på år och dag. Jag är inget större fan av musikaler, men här blir jag kungligt underhållen i två timmar. Abbas låtar är alla klassiker och gör att den här filmen kommer att leva länge, länge och med största sannolikhet konkurrera ut scenversionen med hästlängder, åtminstone när det gäller publiksiffror.

När du beger dig till biografen, res inte på dig när du tror att filmen är slut. För precis som på en konsert bjuder den på extranummer, utan att du ens behöver applådera fram dem. Och håll ögonen öppna efter Björn & Benny. De finns där, någonstans...