Det första vi får se är att ”alla likheter med levande eller döda personer är, som man säger, tillfälligheter”. Filmen är dock löst baserad på den så kallade Elf-skandalen på 80-talet. Kanske är det detta som gör att filmen känns lite förvirrande ibland, att manusförfattarna har velat hålla sig någonstans i närheten av verkligheten men inte alltför nära. En sorts obeslutsamhet som gör filmen som helhet lite rörig. Frågan är dock om det inte är det som är meningen. Manus är lika undflyende som den makt det ska beskriva.

Miljöerna varierar, och man kastas mellan privata och offentliga sfärer innan man hinner tänka efter vad det är som verkligen har menats med de meningsutbyten man bevittnat. Dialogerna är ofta dubbeltydiga så det mesta som sägs har fler innebörder än en – såväl i hemmet som i förhörsrummet. Då och då slängs vi också in i företagspamparnas hemliga diskussioner och planer som har en sorts kommentatorsfunktion i filmen.

Den som gör Maktens rus verkligt sevärd är Isabelle Huppert. Som domaren Jeanne är hon både maktlysten och idealistisk – skör och stark på samma gång – vilket gör henne intressant. Jag har svårt att tänka mig att någon annan hade kunnat spela rollen med en sådan finess. Hon är inte någon speciellt sympatisk person, men mänsklig nog att väcka medkänsla och förståelse. I början då hon tar upp kampen med de mäktiga i företagsvärlden och politiken verkar hon säker på att vinna, men ju längre tiden går desto större blir priset hon får betala för sina framgångar. När hennes makt till sist tas ifrån henne och hennes privatliv faller samman inser hon hur meningslöst allt var redan från början.