En premiärminister spelad av Hugh Grant blir till en festlig historia. Den kan ha varit en aning för politisk för de mest kritiska, men helt sanslöst rolig för de som uppskattar att offentliggöra en premiärministers privatliv. Vi får även en glimt av en amerikansk president i en intim situation.

Eftersom det här utspelar sig veckorna innan jul, vävs det in en del julstämning i de olika sammanhangen. Den avdankade rockstjärnan Billy Mack gör en storslagen julsingel som tävlar om förstaplatsen på Radio 1:s topplista. Ett mycket lyckat inslag som parodierar det kommersiella i julhysterin.

En man som förlorat sin hustru och en son som är moderlös lever ut den gemensamma sorgen genom kärleken som finns, eller inte finns. En typisk pappa-son-relation som ändå ger några roliga ögonblick. Rowan Atkinson spelar ett butiksbiträde på ett exklusivt varuhus. Rollen är som klippt och skuren för honom - se själv och bedöm. Dessa historier och några till är bitar av pusslet som skall länkas samman.

Förförisk, kärleksfull, känslig, lekfull, vågad är bara några av de egenskaper som filmen framhäver genom de olika berättelserna. Vi påminns om hur kärleken påverkar oss i olika situationer och förförs av de olika berättelserna.

Filmen har ett snyggt genomgående tema. Ständigt nyfiken, ständigt berörande. Det här är en film som håller måttet, och kommer inte av sig trots längden på två timmar och nio minuter.

Sista pusselbiten skall läggas i filmen, man kan säga att den gemensamma nämnaren blir uppenbar och den är... Love actually.

Fotnot: På dvd:n får man ta del av ett antal bortklippta scener, som flera faktiskt är sevärda. Dessutom finns här musikvideon till "Billy Macks" julsingel...