Den franske fotbollsspelaren Eric Cantona var Manchester Uniteds stolthet på nittiotalet. Fansen älskade hans spelstil. En av dem är Eric Bishop, en brevbärare som förutom fotbollen inte har mycket roligt i livet. Jobbet som brevbärare är varken inspirerande eller urtrist men det händer liksom ingenting som får honom att leva upp. Han bor med sin exfrus söner i ett minst sagt stökigt hus. Sönerna är ouppfostrade och självständiga, och när Eric försöker säga ifrån om hur han vill ha det skickas han ut av sönerna. De är mest intresserade av att kolla på porrfilm ifred.

Erics dotter från första äktenskapet är 29 år och har precis blivit mamma samtidigt som hon läser på universitetet. När hon ber om hjälp med bebisen för att hinna med skolan tvingas Eric in i en situation där han måste träffa sin före detta fru och samarbeta kring barnbarnet. Han har undvikit henne i nästan trettio år och levt med förträngda minnen, men när han konfronteras med sitt förflutna måste han välja: ska han klara av att försöka lära känna henne igen eller fortsätta med sin flykt som förut?

När en av Erics postkollegor som självutnämnd terapeut föreslår att han ska föreställa sig att han är en person han beundrar som metod för att komma åt känslorna väljer Eric sin största idol, Eric Cantona. En kväll när Eric snott lite av sonens marijuana och står och tittar på sin mer än fullskaliga poster av Cantona dyker den åldrade fotbollsspelaren upp bakom ryggen på honom. Han inleder en skoningslös terapi som inbegriper både mental och fysisk träning.

Eric Cantona har ägnat sig en del åt skådespeleri sedan han slutade med fotbollen, men det här är första gången han spelar sig själv. Eller en parodi på sig själv. Det är ett tacksamt grepp, lite som ”I huvudet på John Malkovich”, att ha verkliga personer dyka upp i rollen som nästan sig själva i en spelfilm. Det inbjuder till mycket humor.

Humorn är det inget fel på i filmen i övrigt heller, ”Looking for Eric” är en klassiskt smålustig film mot en allvarlig botten, en lite smartare feelgood om man så vill, samtidigt som det är en klassisk brittisk arbetarklasskildring. Ken Loachs vanliga politiska agenda har fått träda tillbaka en aning, den finns hela tiden med i botten men det är den personliga utvecklingen hos karaktärerna som står i centrum den här gången. Annars känns bildspråk och berättarteknik igen. Den som gillar Ken Loachs filmer kan således tryggt gå och köpa biobiljetter och kommer inte att bli besviken.